Vem skyddar mig?
När jag inte har någon.
Människa.
Som ger mig kärlek.
När allt jag får är slag.
Godtar jag det.
Förnekar att det händer och väntar.
Väntar på att det ska sluta.
När jag var mindre trodde jag att alla hade det som mig.
Blåslagna och färdig gråtna.
Insikten kommer först efteråt.
Då det är för sent.
För sent att älska.

I våldets famn.
Har inte livet mycket mer att ge.
Än knivhugg och blodsmak.
Skrev ett streck för varje gång.
För varje gång världen valde att blunda.
För varje tand som flög ur min mun.
För varje ömmande blåmärke.
För varje blodsdroppe som fallit.
Och förstört det vackra.
Med livet.
Det blev för många streck.

Förringade betydelsen av mig själv.
Min existens betydde ingenting.
För någon.
Jag var bara en trasig docka.
Som ingen ville leka med.
Ni blundar, men låtsas se.
Man vänjer sig vid att inte synas.
Det är som att sluta andas.
Med öppen mun.

Du brukade tvinga mig ner i källaren.
Jag minns den vidriga lukten.
Kylan mot mina bara fötter.
Dina flämtningar.
Handen mot mina lår.
Jag förstod det inte då.
Att det du gjorde inte var okej.
Okej för mig.
Jag bara fortsatte att försöka vara en duktig flicka.
Ville ju inte skvallra.
Jag förlorade min oskuld på ett golv av betong.
Det gjorde inte ens ont längre.
Jag var elva år.

Det finns ingen skillnad på pärlor och svin.
Alla är detsamma.
Slåss för livet.
Vare sig det är med kniv eller bomull.

Ni måste förstå.
Att det tysta skriket inte ekar.
Det hörs ingenting.
Rösten är svagare än ett människohjärta.
Så ni måste lyssna noga.
Efter tystnaden.
Det är där ni finner hjälplösheten.
I att inte kunna andas ett ord.

Tro mig jag vet.
Just du som läser.
Kan rädda liv.