Har ett vitt ark framför mig.
En trubbig blyerts i min hand.
Jag stirrar på pappret.
Bredvid ligger en hög hopskrynklade papper.
Jag vet vad jag vill skriva.
Men kan inte.
Det är som att sanningen slår mig.
Hårt.
Om jag skriver.
Det.
Mitt hjärta.
Hoppar ur mitt bröst.
Förvandlas långsamt till glas.
Bräcklig kristall.
Redo att krossas.
Men i dina vackra händer.
Skulle jag våga lägga ner det.
Utan att rädslas.
För de tusen bitar av drömmar.
Som skulle uppstå.
Vid senare fall.
Men ändå.
Något stoppar mig.
Hämmar mig.
Drar ett svart diagonalt streck.
Över det vita arket.
Och.
Går min väg.
Inget är längre som förut.