Utom räckhåll från gatulampans sken, stod han, Mr Marlboro. Hans spegelblanka yttre, den svarta rocken och andedräkten blandade nikotin och tjära samman med brusten självaktning och olust. Det okända spred sig likt rökringar, sipprade ur det gråbristna anletet, bort längs omgivningen i en skör obalans av den kyliga kvällen.

Tystnaden bröts. En hundskall brast.

Med en utandning drog han fram ett brunt kuvert ur rockfickan. Granskade det varsamt. Strök det runt dess kanter och hörn. Såg sedan ut i decembernatten. Precis som tidigare mindes han känslan. Strävheten under de svartsotade naglarna och linjerna som glänste svagt av utmattning.

När nästa hundskall kom, likt en tidsinställd klocka, flackade gatulampan till. Kvällen kändes kallare än tidigare.

Han begravde stilla ansiktet, längre ner mot rockkanten. I hopp om att göra sig osynlig för natten och de stilla åskådarena. De som fanns där ute någonstans, i mörkret. Djupt inom sig visste att dock. Det var han, inte dem, som bar på den mörkaste hemligheten.

Snart var det tid. Överlämningen av kuvertet. Ritualen som han nu hade gjort oräkneliga gånger tidigare. Alltid dagen då novembernatten var som mörkast. Natten då dagen ej längre fanns. Det var då han skulle komma. På tredje hundskallet.
Han andades åter in röken. För att hitta en balans, ett lugn inombords.

Tåren kom oväntat. Rann ner från hans kind och ner mot en grumlig pöl vid hans sida. En rysning spred sig, en rysning av sorg. Halsen kändes plötsligt förtorkad och röken rispade när den letade sig ner, och för första gången på länge, kände han en avsmak för sig själv.
Som en mothugg hostade han till, då det svarta molnen satte sig i hans lungor. Det kändes nästan som något sakta började äta på honom från insidan.

När det tredje skallet kom, skakade han. Oron växte i bröstet. Händerna darrade och kramade nu krampaktigt det bruna kuvertet.

Vinden försvann. Det var nästan som om lampljuset blev uppslukat av natten. Och ur tomheten som innefanns sig, hörde han hovarna av en häst, som med snabba steg närmade sig. Den kåpklädde mannen kom åter ridande. Svart som tjäran i hans lungor, svart som alla andetag som aldrig skulle tas, svart i en mantel av natt.

Kuvertet kändes tung. I det låg namnen. Namnen på alla de liv som skulle skördas, innan året var slut, skördas av den svarta röken. Den rök som hade varit hans enda kärlek under alla dessa år.
Han hade själv blivit skonad, från döden eller kanske från livet. I utbyte var han tvungen att överlämna namnen på de andra.
Nu var tiden kommen.

Den kåpklädde mannen steg av hästen. Stod nu framför honom och såg bortom hans ögon.

Då handen lyfte för att lämna över kuvertet, slog mattheten till och nu var det nära att brista. Tanken på tåren, de andra och på sig själv, slog honom svag. Han föll.
När ögonen slöts strömmade röken ur hans lungor bort i natten.

Morgontimman kom. Ett tomt kuvert, kvarlämnat under en slocknad gatulampa. Brevid låg en man, i svart rock. Kall och livlös med ansiktet nervänt i en pöl av vatten. En hund kom springande. Stannade upp och nosade på kroppen. En svag försvinnande röklukt var allt som kunde utskiljas. Gnyende lämnade den sedan platsen.

Den morgonen, då gryning slutligen sprack, kunde man ana något nytt i luften. Hopp, förtvivlan, det gick inte att urskilja. Men det var anorlunda. Något som var värt att dö för.