Ångesten värker i bröstet
Jag känner mig vilsen
Ångesten vandrar upp mot halsen och jag vill så gärna spy upp den men det går inte. För den är fast där.
Det kliar i hela kroppen och jag drömmer om en stesolid eller tio. Något som kan bota ett värkande hjärta. Hur kan något som är tomt göra så ont?
Jag känner mig ensammast i världen fast jag vet att det är en lögn. Min son ligger i sovrummet och sover. Jag var inne och såg efter honom nyss och han låg där så fridfullt sovande med sina rosiga kinder och lena hud. Ibland önskar jag att jag var han. Just för att det skulle kännas skönt om någon tog hand om mig ibland. Att om jag föll så skulle någon finnas där och trösta mig, krama mig.

När man är mamma får man egentligen inte tänka såna tankar för som mamma har man ett ansvar och plikter. Helst ska man kunna tvätta, laga mat, städa, baka bullar och ta hand om sina barn på en och samma gång. Jag kan inte det och stundvis känner jag ett misslyckande i min roll som mamma. Att jag är defekt, maskineriet fungerar inte som det ska. Jag får bara 36 mg concerta, kanske hade jag behövt 108 mg istället.
Och 10 stesolid, 5 attarax, 20 mg theralen. Ja ge mig allt ni kan, bara jag slipper tänka så mycket. Jag kan inte sortera mina tankar, dom går på högvarv. Det känns som att ett tåg ständigt åker runt i mitt huvud i en så hög hastighet att alla passagerare trillar av.

Ibland när tåget drar iväg så stiger paniken och jag blir rädd för att jag själv ska trilla av. Att jag inte kommer att hänga med i svängarna.
Min son håller tankarna iväg under dagen med sina lyckotjut och illaluktande bajsblöjor. Blöjor som jag älskar trots att det är skit i dom.
Min son fyller det där tomrummet i mig under dagarna. Men på nätterna blir jag en rastlös sate som inte kan sova. För jag störs av alla ekon, av alla ångestfyllda röster i mitt huvud och minnen av vem jag var innan min son kom till världen. Jag är långt ifrån den människan idag, men inatt blir jag lite utav henne igen. Liksom varje natt. Jag har hört att spöktimman börjar klockan tolv på natten och jag får nog instämma i att det är så. Här hos mig. Kalla händer om mitt hjärta.
Jag vill att det ska bli morgon igen.