Mitt hjärta har gått in i vecka 6. Ja, det är snart 6 veckor sedan det började knacka något fruktansvärt hårt i min bröstkorg.
Sprickfärdigt.
Jag har grus i mina lungor. Luften är tjock och klibbig och går inte riktigt att andas in.
Mitt huvud skapar scenarion som inte finns.
Jag är rädd och vill stänga både den högra och vänstra kammaren så att du inte kan komma längre in än du redan gjort.
Men du har nog redan lyckats komma rätt långt in. För det känns och det gör ont, någonstans ganska djupt in.

Jag låser, slänger bort nyckeln och går.
Jag gråter hellre hundra tårar nu, än en hel flod senare.