Ibland undrar jag varför vissa människor är sådana där, som sätter sig fast. I minnet. Under huden. Bakom ögonlocken. På tungan. Oftast är det dem man egentligen inte alls vill komma ihåg. Dem man vill radera. Sudda ut. D-e-l-e-t-e.

ERROR

En plaststol, en jag, en pojk jag bara sett på avstånd förut, en fest och en fin vän. En idé, ett ja och okejdå, du kan sova här inatt [det gick ju inga bra bussar - fast när går det bra bussar egentligen?].

Bussfärd morgonen efter utan skor, för fötterna hade ju dansats sönder i de nya elvacentimetersklackarna kvällen innan. Tankar om natten, tankar om morgonen. Frukost på altanen hålla hand och puss i pannan. Det var ju rätt fint eller hur? En fin vän bredvid på bussen, skrattar ler.

Men sådant ångras alltid. Nästan alltid. Så även här. Fel ord, för mycket alkohol, parkenfester, missade nattbussar, för många sms, allt blir bara fel och krångligt och snurrigt.


En lång historia egentligen.

En lång historia med ångest som bara en fin vän kan dämpa. Två veckor av fester, cykelturer, jordgubbar, alkohol, fina pojkar, för mycket kyssar, ångest, filmtittande, nattäventyr, impulser, bussresor.

Ett sommarjobb med kaffepauser, telefonsamtal, skratt i massor. En fin vän. Världens bästa rumskompis, för en period på två veckor. Sedan, en lång bilresa och ett kramkalas på tågstationen. Du får inte gå, jag måste gå, tårar. Kramar. Vi måste ses snart igen, javisst det ska vi göra.

Ett hejdå och sedan ångest. Ångest för pojken på festen, ångest för mycket, ångest för allt, ångest som en fin rumskompis kunde ta hand om med kramar och rätt ord. En stor saknad, för hur ska det bli nu?


och hon hade ringt sin syster och sagt att
"nu har allt brakat ihop igen
och jag måste få komma till dig"
och i mitten av natten möts dom i blåsten och kramas så som systrar gör

11 dagar
Kramkalas på stationen igen och fan vad jag har saknat dig

Fem dagar utav parkenfester, fika, nästan-lika-bruna-ben, öl, chips, regn, marknadsgodis, karuseller, skratt, bussresor, kramar, fyllor, kamerablixtar, nattmat och hejdå under ett paraply på en busshållplats på Öland.

Ångest igen. En stor saknad igen. För hur ska det bli nu?

'hjärtat
kom så ska jag hålla om dig
och göra dig trygg'

Fylleord och fyllekramar men åh, så fint det var ändå.

Har aldrig tidigare förstått, hur en vän kan göra allt så mycket lättare. Tills jag träffade dig. Det kanske låter klyschigt, som en äcklig romantisk komedi nästan,
men du gör mig hel.

Och jag har kommit på
under alla bussturer
kvällspromenader
nätter på altanen med vin och jordgubbar
vi-måste-titta-på-SATC-kvällar
parkenfester

att du är nog
jag


fast i en bättre version.