jag väntar till skymning
att göra mitt anförande

till något slags förförande

av själva livet



då sitter jag i lugn och ro
och inget kan störa mig

som längtan

till själva livets



höjdpunkt, sovandet
som tar sitt anspråk i tid

i rymd, verkar svävande

som livet



är bortom dimensioner
sluten, öppen fragil

ty, störs lätt av


morgondag