I Önskans land klänger sig

tanken envetet fast

patetiskt självförminskande

kravlande runt med den blåslagna

självkänslan

Ilskan pockar på

strävar för att forcera ytan

låta insiktens röst eka

djupt inne i kvinnosjäl

befriad

Hon famnar den dränerade

smeker så kind med sin värme

i mörkaste inre spirar och gror

kämpaglöd som desperat vill

brinna

Bortträngd från det synbara

den lilla flickans röst

hon som vet och känner det rätta

tyst så tyst med örat mot bröst

hon låter den starka berätta

Lockar och lirkar smeker så fram

styrka att våga

det uppenbara se

hennes plats måste bli

någon annans

Le kvinna le

låt hjärtat slå hårt

släpp fram det plågsamma onda

brusa så hav skölj över land

hon vaknar så renad från smärta...