ta bladet i din hand
ta det från munnen

visa mig, tidens tand
ärrade själ, viskade hon


och hon vandrade, som över
marken

och lyste sitt gyllene hår, mot
barken


över backen utanför min balkong
otvivelaktig

mycket finnandes,
mycket här

och nu


såg henne gå ifrån mig
såg,

hennes rygg

öppen, skuren rakt in i
ryggmärgen, ner till slutet


men inget blod rann däri,
ty

hon var en vålnad

nu,


och enbart gjord
av fantasin