Jag vaknar av ljudet från stressen, stirrar i taket så vitt.
Mitt sinne flyger från kroppen, svävar i rummet så fritt.

Det tänker på livet på hygget, ett liv så tom och så kallt.
Inte ett slag ut av värme, endast skog och träd överallt.

Vid bussen står chefen och skriker, mer plant ska ut, vi är sen.
Hans och dom slår som släggor, hans ord dom väger som sten.

Benen dom värker av trycket, kropen är slut utav slit.
Huvudet skakar av smärtan, ansiktet liknar snö så vit.

Röret det smäller i marken, dammet ryker som rök.
Killen i slaget brevid mig, träffa en björn, han strök.

Blodet det sprutar från benen, sen jag föll och träffade stenen.
Tur att det missade venen.

Jag ligger på marken och blöder, mitt liv repeteras var dag.
Samma tid, samma plats, var i denna cykel är JAG?