Haha, ödets ironi.

När två krafter som gjorda för varandra, perfekt utformade ting.
Som två kugghjul vars enda syfte är att gänga.
Inte fungerar.
Det antog formen av symetri, nej, det var symetriskt. Det var perfekt, fantastiskt och underbart.
Men det var inte mitt.
Det var värme och ljus, det var kärlek och en sfär av lugn.
Men det var inte ämnat mig.
Det är aldrig ämnat mig. Alltid någon som inte är jag.
''Nej'' Jag tänkte.
Ämnat mig det aldrig är så skola jag icke ämnas någon.
Men så lätt är det aldrig, i skuggan av värmen och i skuggan av ljuset vandrar man på en stig av ovisshet. En stig av förundran där man väntar och längtar efter sitt lugn, sin ro och den som skänker en värme.
Men så lätt är det aldrig.
Man försjunker in mer och mer i sig själv, sitt eget skal där man skapar sig en egen värld. Den värld där det är som kallast, och mörkas.
Men vad hände då?
Ja, det är där vi står i dag.
Välkommen till destination ensamhet.