Jag hör stegen där jag ensam ligger, ingen att dela ljudet av mitt hjärta med.
Fången i mitt eget mörker, jag vandrar i en evig dröm.
Tiden står stilla, som statyer den åldras, jag åldras ej med den.
Varje dag jag släpar mig fram, i tomheten du lämnade mig i.
Varför är jag den ende utan dig?
Men så då mörkret lagt sig och allt känns tungt.
En strimma av ljus sig uppenbaras.
En hand från ovan sig sänker.
Jag sträcker ut min hand mot ljusskenet, men tvekar.
Tankar dansar i mitt huvud, känslan av orealism och rädsla kommer krypande.
I ett sista ryck greppar jag handen som gudarna sänt.
En kraft, starkare än det kraftigaste stål drar mig upp ur den grav jag legat i.
På sidan bortom mörkret uppenbarar sig en gestalt med hår av det renaste guld.
Ljuset tar former och formerna samlar sig, min hjärna säger mig att mina ögon ljuger, men hjärtat som sanningen formulerar säger mig att detta är vad jag väntat på.
Jag omfamnar den kärlek jag mött och stryker det ömt.
Livets klocka börjar sakta ticka, jag har aldrig känt mig så levande.
Pulsen stiger, synen försvinner, men genom mitt hjärta ser jag det enda som behövs ses.
Du säger något jag inte hör, men jag förstår ändå vad du vill.
På en säng av siden lägger du dig ned, jag lägger mig bredvid.
Mina sinnen sviker mig, men rädslan är borta.
Vad är det för känsla som sprider sig i kroppen, genuin, äkta och överväldigande.
Från toppen av himmlen gud sträcker sig ned, han talar genom mig.
Det här är en ängel som jag dig har sänt, hon sände jag till dig.
Jag blev fylld av kärlek, trots mitt liv i mörker.