Mina nerver skakar av rädsla.
Ligger i sängen och kallsvettas.
Varför? Tanken på morgondagen sätter mina känslor i gungning.
Månad efter månad känner jag samma sak, tiden går och kroppen kämpar emot den.
Jag vet vad som komma skall, och det är det som skrämmer mig. Jag vet vad som händer och kan inte göra något åt det. Varför?
Och i morgon händer det. Händerna dryper av svett, pupillerna är stora som hål, håret på armarna reser sig. Det är skräck.
Nu är det morgon, jag går på den asfalterade vägen som om det vore en grön matta och jag var påväg till min egen avrättning.
I handen håller jag det enda som är till min fördel, och huvudet bär jag märket på det som kommer vara min egen plågoande dom kommande månaderna.
På bänken vid min anhalt ser jag mitt brödraskap sitta med samma bekrymrade utryck i sina ansikten. Vi är alla enade, det här blir vårat livs längsta sommar.
Likt Hermes på sin båt redo att ta oss längs floden styx kommer plantbasen med bussen, alla drar en suck men i ögonen brinner en kraft med ett sken av tusen eldars dans.
Ååhhh, kärlek till mitt arbete. Kärlek befäst i ett hat. Kärlek till smärta med utgång lönebesked.
Kan ni kära läsare känna kärleken i det jag för er på mitt eget sätt försöker förmedla? Kan ni likt jag förstå hur ett helvete på en och samma gång blir en kärlek som man hatar på en och samma gång?
Kärleken i gemenskapen, den gemenskap som grundas i att alla hatar en och samma sak.
Det är simpelt och enkelt, du gör det med moroten hängandes från himmlen.
Du gillar det samtidigt som du hatar det.
Tro mig, skulle ni gjort det så skulle ni också sitta på poeter och sriva texter om det för budskapet är ämnat att delges.