Det finns bara ett enda sätt att hålla fast kärlek, tror jag.

Genom att släppa den fri. Inom sig. Hur konstig den än känns.

Älska... utan att kräva något tillbaka.
Älska... utan att försöka förändra den man älskar.
Älska... verkligen se och lyssna på den man älskar.

Älska... glömma sig själv och fokusera på den man älskar.
Älska... ta hand om sig själv av kärlek till sig själv.
Älska... så enkelt, så svårt, så självklart när man älskar.

Kan alla människor konsten att älska?
Kan vi det redan när vi föds?
Eller, är det något vi lär oss genom livet?

Om jag inte känt mig älskad, är inte just det en möjlighet att verkligen förstå vad det är att älska?

Om jag inte känt mig älskad, är inte just det en möjlighet att kunna älska?

Om jag inte känt mig älskad, först då vet jag kanske vad kärlek är, vad jag längtade så efter.

Har du känt dig oälskad; så älska!

Kärleken är ett mysterium. Det som både kan göra så ont och göra så gott.

Kärlek - det enda jag egentligen behöver som människa för att bli människa fullt ut.

"Jag har upptäckt paradoxen att om jag älskar tills det gör ont, så finns det ingen smärta längre, utan bara kärlek".

Så vackert uttryckte Moder Teresa sina tankar om kärleken en gång.