ännu en natt har kommit

och

kanske måste jag inse att jag aldrig kommer att hitta hem

jag vandrar oupphörligen vidare      vidare

i kretsar och trevar längs husens konturer

                                        kan jag anpassa mig till livet

nu sätter oron in igen

i vems händer överlämnar jag

mitt hålögda hjärta 

i hjärtat

ett bottenlöst hål

och jag vet inte alls

hur

jag skall laga det

inuti

vildblommans kalk    doftande

lägger jag det

gömmer

för alla dem som inte vill se

blombladets sidensträva yta

lämnar rysningar längs kamrarna

jag måste använda mina vingar

så att såren på mina fötter kan läka

vem

smeker

mitt hjärta

                                         under körbärsträdet blod

                                         blod längs rosengången