Igår blev här inget skrivet
för vi fick föra vår dotter
Smultra, till akutdoktorn
för att plocka upp en trollva
dvs ett elakartat bärtroll
ur ena hjärtkammaren
som hon fått i sig när hon
åt på tok för många
smultron, det lilla fröet. Nu
har min fru också börjat
föra en bärplockarjournal
visade det sig, jo, hon gjorde
det med andra ord redan
förra året, helt utan min
vetskap, och nu har hon
fortsatt plocka fram
pennan en rad då och
då. Så sakligt som hon
redogör för varje glimt
exakt kortfattat om tuvan,
hur miljön förhåller sig och
var känslan befinner sig
skulle jag aldrig förmå
hålla en journal rakt igenom.
Hon tycker nog att mina
tankegångar hittar på ett och
annat alltför utbroderat
som om bären inte vore nog,
fastän i stort sett det är jag
som är lugnare än min fru
vart jag rastlös igår av all
brist på plockande och
råkade ta henne på bar
gärning i journalskrivandet.
Så under dagens äventyr
på den äkta hjortronmyren
bar hon boken bunden i en
senig gren om midjan virad
främst för att hålla mina
tassar kvar bland bären men
samtidigt för att kunna
dokumentera tillgången
i farten. Pär alltså våran
son var med i sina Tretorn
splitt nya gummistövlar, större
än de urvuxna, såg vi honom hoppa
och plocka som aldrig förr
tre enorma hinkar och sjönk
bara nästan ned
vid ett sällsynt sugande lurigt
parti som Pär hade närvaro
nog att forcera med fart,
medan Smultra fick hålla sig
hemma hos grannfröken hon
och bli passad av denna polska
eller tjeckoslovakiska eller
var hon nu var ifrån
fastän jag fasar för att där
finns en hel del underliga
bär på den tomten också...
Kanhända ändå lika gott
att Smultra slapp möta plötsligt
den hiskeliga ÄLGEN som
tornade upp sig bakom
ett par ensliga björkar
och fick alla utom min fru
att stå där skälvande av
dödens tomma gåta
å välta varsin fullplockad
hink uti det våta
och aldrig mera få just de
hjortronen åter igen.