hon dansade snabbt

munnen log

under de långa ärmarna
blev ärren fler och fler

rad efter rad
märke på märke

i badkarets varma vatten
skar hon bort smärtan

för att kunna le
också nästa dag

hon som var så smart
söt och intelligent

kunde väl inte
ha problem

sa han

matteläraren
på stolen tätt intill

vid ett av alla
otaliga möten
med rektorn

det fanns ingen
plan för kränkande särbehandling
på den tiden

och han kunde
eller ville inte förstå

att handikapp
inte behöver synas utanpå

och hon fortsatte
att dansa och le

i en alltmer
förödande dans

alltid klädd i
långärmat

även den
stekhetaste dag

solen brände
där hon satt
lutad mot skolhusets vägg

till rektorn sade hon
att skolan lärt henne
att hon inte dög som hon var

och dansen fortsatte
i ett rasande tempo

ännu ett tag

i sommarskolan
förklarade någon
på ett annat sätt

och hon förstod

att hon inte var dum
att hon faktiskt kunde förstå

det blev inga fler
synliga ärr

idag bär hon kortärmat

men ärren i själen
finns kvar

och sorgen maskeras
fortfarande
ofta med skratt

när hon dansar
om kvällen

© Eva Langrath 2010