Mina händer skälver och vill stamma, men envis som jag är håller dem sig på rätt tangenter. Efter att ha suttit i den svala av åska nyförlösta luften ter sig atmosfären i lägen heten ungefär lika spänd som himlen nyss var.
Innuti mig river blixtarna fortfarande min himel och tankarna blir dunkla mellan ljusskenen. Hulkandet i sängen sänder ut en odör av fin whiskey och billig öl.
Jag mår illa. Åter igen står jag här med hundhuvudet. Men jag bär det stolt, för jag har kämpat. Kämpat men misslyckats då min partner lagt sig ner för räkning än en gång. Det är iallafall inte mitt fel.
När han vaknar är jag borta för att för andra gången ta bort grodden han sått i mig. En grodd jag inte vill han ska få smaka frukten av och själv orkar jag inte bära den.
Än en gång får jag lov att svika mina principer. En gång till sedan aldrig mer.