När sorgen tränger in.

Mitt mod, min stolthet och min karaktär, sviker mig.
När jag som mest behöver dig så lämnar du mig stående, från håll och bara ser in i mitt mörka jag hur jag sakta, sakta faller bort.

När mitt mod nu sviker mig, blir jag som mest fegast, jag känner hur jag ofrivilligt sveps bort i det svartas dans, för att tillsist förgöra det lilla jag har kvar.

Min stolthet finns dock endast bara lite kvar av, fladdrande på en tunn lina, som en vind som är så stark och vill slita tag i min sista gnutta stolthet. Men för dig håller jag mig fast och ställer mig upp, jag faller och reser mig, sen faller jag igen och reser mig upp.
Jag kämpar och faller sedan ner handfast och blåslagen utav sorgens styrka.
Karaktären, karaktären är för länge sedan borta, man kan skymta den om man bara för en stund, bara för ett kort ögonblick stannar upp och kollar djupt in i de gröna sorgsna ögonen.

Dina löften om evig och oförlåtlig kärlek, att du alltid finnas skall, dina ord om heder & samvete, ditt löfte om att jag alltid skulle känna mig älskad, behövd och saknad, ditt ord är som ett stoft medans jag sakta, sakta försvinner allt djupare och djupare, längre och längre bort.

Ensam står jag upp mot alla, ensam står jag emot allt, ensam balanserande, mellan helvetets gap på min vänstra sida och med dig på min högra. Dock den vindpust som snart tar mig, kommer aldrig låta dig få mig.
Dock om du bara för ett kort ögonblick kunde stanna upp, röra vid mig och se allt jag bär.
Om du bara för en kort liten stund kunde stanna upp vid mig och se mig naken . Ensam stående kall och kyld av mörkrets starka och tunga krafter.

Om du bara stod och var stum, så skulle inte skadan varit gjord. Tystheten hade givit mig mer hopp en dina löften som sagts, bara närvaron utav dig ger mig styrkan att kanske övervinna helvetets gap.

Ensam väntar jag, ensam kämpar jag, ensam bär jag allt. Tills mina axlar sakta förtärs utav slit, som en axelrem gjort på törnrosgrenens taggar, sakta förblöder mitt hjärta när du bara står, står och ser på när jag tyr bort.

När sorgen min, tränger in.
Står jag fast besluten att för sista gången, behålla min värdighet.
Värdigheten ger mig, mod att behålla mitt mod.
Värdigheten ger mig tillåtelse att bara för en sista gång, få hjälp att resa mig, resa mitt huvud högt över skyn, med stolthet och prägel försöka fånga upp min karaktär, och bli kvitt allt det mörka du ger.
När sorgen tränger in… Ingberg… 2009.