Nu kan han flyga.

Du som ett litet oskyldigt guld ägg, som blev ruvad i tomtens gamla vita skägg.

Ensamme du kämpade dig ur ditt guldiga skal, och växte inte upp i någon kaschmir sjal.

Nej för bland fågelboets trygga grenar, blev du snabbt ner puttad bland grus och stenar.

Ensamme kall och naken, höll dig kylan vaken.

Minuten blev till en timme.
Timmen blev till ett dygn.
Dina dygn blev till veckor.
Och veckor blev till årets alla månader.

Under alla åren som gick, var det något som du fick.

Solstrålens varma strålar, som kunde trösta dig när du fick tårar.

Värmen tröstar den ger kärlek, den lät dig få lite lite barnlek.

Så i den mörkaste natten du fann, några löv som omfamnade varann.

Nu är du inget litet ägg, utan en fullvuxen med eget skägg.

Jag ber till solguden att du en dag skall få, den kärleken som du förtjänar att nå.

Nu tar jag mina löv bort från dig, för nu är du redo att lämna mig.

Flyg du vackra fågel där, se vart vingarna dig nu bär.

Om det någon gång blir svårt, och kanske lite för hårt?

Tveka inte att komma till mig, så jag får lysa över dig, famna dig, med löven mina, och vagga dig i famnen mina.

/ Ingberg 2010