Saknaden är en så stor sorg och sorg är alltid svårt att sätta ord på. Min saknad efter dig känns så svår att hantera, jag vet att jag måste lära mig, jag vet att jag måste hålla ut och ha tålamod, det känns som om det lever ett vilt djur inom mig, som vill skrika, gråta och bara skena iväg i full galopp emot dig, bara för att få känns din närvaro.
Det vilda odjuret är så svår tämjt att det sägs, att endast få kan lyckas med att tämja det. Vill jag tämja det?

Vill jag acceptera den ovisshet och undran över när jag får möta dig igen?
Sorgen är så stor och saknaden så enorm.
Odjuret i mig har en gång förlorat något så stort och kärt och såren blev så djupa och den sorgen finns fortfarande kvar som i ett ärr för livet, som ett misslyckande att tämja det.
Saknaden efter dig är så svår att bära, och inte ens det finaste i världen kan möta det eller få mig att känna det bemöt, inte ens vår lilla kärlek.
Om det är sant det som sägs, att endast få lyckas tämja vreden och sorgen, hur kan man då vara lycklig?
Hur kan man då känna kärlek?
Kärlek mellan dig och mig är så intimt för mig och så självklar, och så enormt. Så jag faktiskt tänker överge min egen identitet för att slippa känna denna enorma smärta, bara för en stund lägga band på känslorna och bara vara nära dig, känna dig och bara förundras hur odjuret för en kort stund stannar upp för att vila sig i savannens hetta. Hettan och passionen verkar vara det enda som kan få odjuret så utmattat och trött att den slutar skada mig, bryta ner mig och plåga mig.

Ibland är det som om jag faller in i en dagdröm som för mig bort lång bort, den för mig till mörka stunder och lockar fram tankarna om att du en dag inte kommer finnas kvar.
Tanken skrämmer mig och jag känner hur oron växer och ångesten kommer smygande upp från vattenhållet. Den närmar sig och jag blir helt överrumplad av den, och den sliter tag i mig för att sedan tränga ner mig i ångestens damm. Men bara för ett kort ögonblick, sedan står du där och jag vaknar sakta upp och känner hur du bara med din närvaro kan få allt att börja ljusna igen, hur du endast med din röst kan få odjuret att försvinna under och släppa taget om mig och låta mig vara, men bara för den här gången.

Jag känner sådan smärta så det känns att för varje andetag jag tar så måste jag anstränga mig hårdare och hårdare för att sedan stå och andas utan att känna mig syresatt. Jag känner denna frustration över att inte känna mig levande, jag känner mig ensam, utanför och liten, så liten att vilken fågel i världen skulle kunna picka upp mig eller fånga mig som en loppa på ett stort kalt berg.

Smärtan är så enorm så det liknar allt med en gyttjepöl, en gyttjepöl för alla vilda djur som vill gå ner och svalka sig och bara mysa, men för mig är det inte så, inte så för en kort sekund när du inte finns nära för att dela den med mig. Om jag nu går ner som jag gör ibland, bara för att se om det skulle hjälpa att lugna ner odjuret i mig så blir det svårt att andas, så svårt att det jag får anstränga mig för att ta större och större och djupare andetag. När andetagen har blivit så stora så börjar det svartna för ögonen och gyttjan blir allt svårare att ta sig upp ifrån och jag sjunker allt mer. Hur mycket jag en försöker trampa och ta mig till ytan av ren panik för att kunna se ljuset igen, allt mer så sjunker jag.

När allt har slocknat och ljuden börjar bli basiska och hoppet har svikit mig så sliter du upp mig och torkar mina ögon rena från allt grått livet har med sig. Du värmer mina blodkärl med hjälp av din eviga trygghet och din enorma förmåga att visa kärlek.
Du får mig att glömma du får mig att känna och du får mig att börja andas och leva igen.
Älskar dig din för evigt. / Ingberg.2009