Inte längre skrik och tårar bakom stängda dörrar,
inte heller ögon som bara blundar
nu tystnar jag istället av mig själv
bara för att jag inte längre får ha dig

det känns vemodigt att bekänna
att det var du som fick havet i mig att gunga
jag sluter ögonen, lägger mitt huvud på kudden
den som en gång i tiden hade spår av dig

idag finns den ej kvar, inte heller du
inte ens en förnimbarhet av din doft
den längtan, den saknaden, den åtrån
gungade bort precis som du

min nutid fortsätter att söka efter dåtidens trygghet