Blod.

Jag kan inte ha den kjolen längre,
den ligger på golvet i min garderob

Ibland tar jag upp den och försöker sätta på mig den men sitter istället och stirrar på den, letar efter längesedan försvunna blodfläckar tills jag slänger den ifrån mig.

Jag blundar och och försöker att inte minnas men bilderna går inte att stoppa.

Mina egna skrik och den nedblodade sjukhuskoftan

hon höll hårt i min arm och band om den ännu hårdare

Det gjorde ont men jag vågade inte säga något.

Hennes hårda ord,
hårda blick och
hårda händer skrämde mig och allt jag fick ur mig var

"Det är blod på min kjol"

Hon tog den utan ett ord och ställde sig vid handfatet och tvättade bort dom med sina hårda händer

det tog så lång tid men för mig stod tiden stilla.

jag fick en ny kofta och hängde upp kjolen, den var blöt men inget blod.

Ändå kan jag fortfarande se det

stora röda fläckar.

Det sägs att blod inte går att tvätta bort

hennes hårda händer gjorde det
men det är ändå kvar.

I tyget
i minnet
i bilder.

Jag satt ute i skymningen med min för hårt omlindade arm och blåste långsamt ut cigarettrök och insåg att en del fläckar aldrig går bort.

Jag kan inte ha den kjolen längre

för den är fläckad av blod.