Jag satt på min balkong med ryggen mot väggen och benen utsträckta på golvet framför mig. Brevid mig stod en flaska rödvin och en halvtomt vinglas.
Om jag hade orkat hade jag skrattat åt ironin.
Jag hörde henne inte komma in men hon ringde nog inte på, hon fick en egen nyckel för länge sedan.
Hon gick ut på balkongen och utan ett ord satte hon sig brevid mig. Jag hälsade inte och frågade henne inte vad hon gjorde i min lägenhet mitt i natten, jag visste varför. Jag visste att vi behövde prata om vad som hade hänt men jag väntade på att hon skulle säga något och hon väntade på mig.
Hon tog mitt vinglas och tömde det i ett svep och fyllde på det igen.
Natten gick och i tystnad tömde vi vinflaskan och hon gick när det började ljusna.
Fortfarande utan att säga något.

Nästa natt satt jag med benen mot mitt bröst och rökte långsamt cigarett efter cigarett.
Jag var inte förvånad när hon kom men väntade på att hon skulle kommentera cigaretterna, jag hade ju trots allt äntligen lyckats sluta röka.
Istället satte hon sig brevid mig, tog en cigarett och återigen satt vi tysta resten av natten.
Det var inte en obekväm tystnad, vi hade känt varandra så länge att det nästan var omöjligt för oss att vara obekväma i varandras sällskap.
Trots det som hade hänt.

Den tredje natten satt jag med benen utsträckta framför mig och en ny flaska rödvin, men denhär gången hade jag tagit med mig två glas.
Hon stannade till i dörröppnignen och jag sneglade på henne i ögonvrån och såg henne titta på vinglasen en kort stund innan hon satte sig och fyllde på mitt glas och hällde upp i sitt eget.
När det började ljusna trodde jag att hon skulle gå som hon hade gjort innan. Istället vände hon sig om och tittade rakt på mig, hon tog ett djupt andetag och jag vände mig om och såg vilken ansträngning det var för henne. Tillslut öppnade hon munnen för att prata men jag vaknade innan jag fick veta vad hon sa.


Jag undrar fortfarande vad hon skulle säga.