Det var sovdags, och pojken hade lags sig i sängen. Hans mamma kom och lade sig bredvid honom, så tittade de båda ut i mörkret.

Mamma, berätta om William, bad pojken.
Hans mamma hade försökt att intressera honom för böcker, och försökt läsa för honom många gånger när han var liten och skulle somna och det gjorde han också, efter en paragraf bara. Därför kom de aldrig någonstans i berättelserna, så deras sagostunder hade sett annorlunda ut, utan böcker.

Hans mamma berättade om William.
Det var lite speciellt med William. Han hette likadant som pojken, men pojken kallades inte William, han kallades Christopher.
Berättelserna om William var enkla, vardagliga berättelser om vad en liten pojke kunde tänkas hitta på. Men det var en detalj som återkom i alla berättelserna: William kom alltid vilse och hamnade ute i skogen. Där gjorde han alltid som man skulle, när man kommit vilse ute i skogen. Han satte plastpåse på en gran så att det skulle synas var han var och samlade granris att värma sig med och så väntade han vid granen. Hans mamma hittade honom alltid. Så fick han skäll för att han varit olydig och gått ut i skogen själv.

Höjdpunkterna i berättelserna var alltid på vilket sätt William skulle förirra sig ut i skogen. Ibland var det för att hjälpa någon, ibland var det för att han glömde tid och rum, ibland var det för att han var arg, ja det krävdes påhittighet för att förnya berättelserna. Och varje gång det var dags för William att gå vilse så började pojken le stort.

Numera var han en stor pojke och frågade inte efter sagoberättelser längre, han hade blivit 5-6-7-8-9-10-11 år och Lillan hade kommit till världen för längesen.
Men det hände då och då att de alla låg bredvid varandra i en stor säng och tittade ut i mörkret. Då var det Lillan som bad: Mamma berätta om William, för fast det inte var hennes berättelse, så hade hon gjort den till sin.
Och Mamma berättade och varje gång så hände det magiska, när höjdpunkten kom, och William skulle förirra sig till skogs, så kunde pojken inte låta bli, fast han var en stor pojke nu, utan det började rycka i hans mungipa och så log han.

Stort.