Det är få av oss som verkligen förlåter
Det är få av oss som verkligen förmår
Att ta steget fram när andra vänder åter
Samt slå följe trots att vägen verkar svår

Stormar kanske aldrig kommer vända
Men du skänkte mig ett bakvatten och lä
Där ljusen plötsligt slocknat som va’ tända
Där fann du mig som mörkrädd och disträ

Mariella du kan konsten att benåda
Du delade min smärta och min värk
När jag tvingades att falskheten beskåda
Var du helgonet i obesudlad särk

Jag kan nog ej med orden blott beskriva
Hur du tog min hand när andra händer svek
När jag föll för onda krafter destruktiva
När jag offrades för någon annans lek

Du är den som verkligen förlåter
Du är den som varaktigt förmår
Ta steget fram när mängden vänder åter
Och inte räds om vägen verkar svår

Jag är den som villigt skall bekänna
Att du förlåtit, och förlåter mig väl än
Några ynkliga små rader från min penna
Mot det storslagna, i att ha dig som vän