Jag ser henne i ögonen. Bruna där bakom glasögonen. Hon berättar sin historia. Jag ser en vacker människa. Hon berättar och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska säga. Därför tittar jag på henne. Igen. Och igen.
Vad säger man?

Hon är en människa som vill gott, som tagit ansvar och burit fram sin man under en halv livstid. Jag antar att det givit henne mening. Nu är hon upprörd. Hon känner sig lurad. Jag försöker få fram ett ljud. Jag tänker att jag måste se märklig ut, hon måste undra. Jag tittar på henne, men orden fastnar i halsen. Kan man säga till en människa ”Han utnyttjar dig”? Den mannen som du vigt en halv livstid åt att stödja och hjälpa, han utnyttjar dig. Hon förstår att han lurat henne, men hon förstår inte hela vidden.
Jag tittar på henne igen, känner en märklig blandning av ömhet och medlidande. Och respekt. Jag fylls av värme och kärlek inuti.

För vackra människor är det ofattbart att det finns människor som utnyttjar andras godhet. De har ingen referens för det. Deras karta innehåller inte det känsloläget.
De kan förstå intellektuellt, men inte känslomässigt. Och att en människa, som man levt med i 25 år, avsiktligt skulle luras, det går inte att förstå.
Man kan inte säga ”Han utnyttjar dig”. Det måste man få i sig pö om pö.
Så jag säger, ”var glad för att du är fri från honom, om några år kommer du att förstå hur glad du kan vara över det.”
Jag avskyr att låta som en som vet hur allt ska bli, men jag säger det ändå.
Och hon säger också ”det är jag redan”, men jag som vet, gläds över hennes kommande framtid.

Och jag bestämmer mig för att samla henne till de människor som jag vill vara med: Det vackra folket.
För att få vara omgiven av sådan skönhet fyller mig med värme och kärlek.

Och tacksamhet.