Hans ensamhet var stor men inte så störande som den brukade, inte idag i allafall. Andra gånger och dagar kunde känslan av ensamhet störa honom mycket. Han hade ju försökt att vara med i flera intresseföreningar foto, keramik och målning men han fann inte att intresset gav honom mer tillsammans med andra medlemmar, än vad det gjorde då han ägnade sig åt det i ensamhet i hemmet.

Hans engagemang var riktat mot det praktiska, han brydde sig inte så mycket om människor. Han kände absolut ingen samhörighet med någon. Det hade han heller inte gjort med föräldrarna, inte med sin tidigare hustru och inte med sina tre syskon heller. Han kände sig egentligen alltid utanför, fast han deltog mitt i. Allting kändes som ett hål i bröstet, tomhet, var nog det namn som beskrev känslan bäst.

Men den tidigare hustrun hade han älskat, trodde han, i alla fall. En känsla av saknad spred sig efter det att hon flyttat, men om det var kärlek var han osäker på. Den var definitivt borta nu i alla fall. Men däremot fanns tomheten kvar.

Fadern, var möbelsnickare och djupt troende. Föräldrarna älskade inte varandra, det hade han sett tidigt i livet. På attityder och ordens laddning. Fadern tillbringade mesta tiden i verkstaden och deltog inte alls i vardagens fostran av barnen. De gick till kyrkan om söndagarna och middagarna åt de tillsammans, oftast under tystnad.

Modern hade ägnat sig åt hushållet, broderade mycket och ägnade sig åt arbetet i kyrkan, men var inte själsligt närvarande i hemmet. Utförde de sysslor som skulle skötas, men delgav inget intresse för eller kärlek till honom eller de andra barnen. Han blev ett ensamt barn, utan kärlek. Han ville så gärna ha kärlek och uppmärksamhet att han hittade på märkliga ting för att ses och höras. I barndomen hittade han på hyss och i ungdomen gick han ofta emot de etablerade åsikterna, såg upp till snobbarna och pengars rikedom. Fast att han i grunden visste att lyckan i livet inte baserades på det, utan endast gav honom problem i relationen till föräldrarna och kompisarna.

För en månad sedan dog modern, hon hade cancer och hade hemska smärtor de sista veckorna. Han var hos henne varje kväll. Han sade inte så mycket, men satt hos henne. En kväll, var hon ovanligt pigg. Hon hade pratat om hans syskon, att hon önskade att de skulle fortsätta sina liv på samma sätt eftersom hon trodde att de funnit lyckan i sina familjer.

Men du min älskade son. Ja, du hör rätt när jag säger, älskade son. Jag har verkligen älskat dig högt. Jag vet att jag gjort dig illa. Jag har älskat dig så otroligt mycket, men bara i mitt hjärta. Jag har aldrig visat dig den kärleken. Jag fick ett straff förstår du, ett straff som jag inte har velat befria mig ifrån. Pappa var nämligen inte din biologiska pappa.

Han tittade storögt på henne, men lät henne fortsätta prata.

Jag blev förälskad i en man som bodde i huset bredvid vårt. Vi älskade verkligen varandra, men vi visste båda att vår kärlek inte kunde bli verklighet. Han hade en hustru och jag hade ju pappa. Vi kämpade verkligen emot, vi försökte att inte mötas, men trädgårdarna och husen låg ju upptill varandra, så det var verkligen svårt.

En eftermiddag, när dina syskon var i skolan och ”pappa” i verkstaden kom din pappa in till mig och sade att han inte stod ut med att vara utan mig. Han omfamnade mig och kysste mig och jag bara smälte i hans famn. Ja, du blev till då. Du blev mitt straff. Men också min lycka. Du är mycket lik honom, och när jag såg på Dig kunde jag också drömma om honom. Mitt liv sedan du blev till, har bestått av drömmar. Drömmar, som jag nu så här sent i livet, har sett, har blivit din sorg. Du känner inte kärlek min älskade son och det är därför att du inte fick din rättmätiga kärlek från mig, eftersom jag älskade drömmarna istället. Mitt straff har tyvärr blivit ditt. Nu, min son, orkar jag inte prata mer, men kom ihåg att jag verkligen har älskat dig.

Han tog moderns hand i sin och sedan föll tårarna. Han hade inte gråtit på flera år, men nu föll de hejdlöst.

En vecka efter samtalet dem emellan dog modern. Han, kände fortfarande en otrolig tomhet i bröstet, men ingen sorg. Han hoppades att sorgen skulle komma med tiden. För efter mammans bekännelse så kände han faktiskt lite kärlek för henne. Bland hennes papper i sekretären hade han hittat namnet på fadern och även hans adress. Han hade kollat i telefonkatalogen och han bodde kvar på samma adress. Han skulle söka upp honom så småningom, och då hoppades han att hålet skulle fyllas. När han kände efter kändes inte längre ensamheten, fullt så ensam längre.

(c) tk.