Tack för din feedback, som ju inte är någon "kritik" av texten i egentlig mening, utan istället personliga råd rörande det texten berättar om mig som person. Kände förstås att det var en väldigt vågad text att publicera och tvekade  innan jag gjorde det. Men jag bestämde mig för att det ju är så här jag vill leva mitt liv idag, öppen och genomskinligt glasklar och ärlig.

Något som du naturligtvis inte har minsta möjlighet att förstå är vad övergreppen inneburit för mig som person. Därför kunde du inte heller veta att jag aldrig - upprepar ALDRIG - hade kunnat skriva något sådant här, om jag inte redan hade bearbetat övergreppen mycket grundligt och på djupet under lång tid.

Men tack i alla fall för ditt omtänksamma råd. Faktum är att övergreppen gjorde att jag så grundligt lärde mig att förtränga alla mina känslor och behov och önskningar, att jag inte hade den blekaste aning om vad jag kände, tyckte, tänkte, behövde, önskade. Jag levde i djupaste förnekelse, men det gör jag inte längre, tack vare omkring 13 år av intensivt bearbetande genom en massa olika typer av uttrycksformer:

Som ung (25 år) sökte jag mig till PBU för min då 3-åriga första sons räkning, eftersom jag förstod att han behövde hjälp. Istället fick jag då 2-3 år av samtalsterapi, eftersom terapeuten bedömde, att det skulle vara till större hjälp för min son, om jag fick hjälp att bearbeta mina problem, än om sonen som var så liten fick viss hjälp, men utan att någon ändring inträdde i hans familjesituation.
   Under den terapin arbetade vi ingenting med övergreppen, bara med att hjälpa mig att uttrycka vad jag kände, upplevde, trodde, förväntade mig i nuet, det vill säga enkla, normala förmågor som man normalt lär in medan man växer upp till vuxen.
  Den terapin gjorde det möjligt för mig att gifta mig och bilda familj, men tyvärr hade jag en alltför stor obearbetad klump kvar djupt inom mig, som senare på många sätt är det som negativt påverkat mina barn.

Inom psykiatrin: (vid 46 års ålder)
1 månads inläggning på sjukhus, vilket ledde till medicinering med antidepressiv medicin under mer än 10 års tid.
Enskild samtalsterapi i 4 års tid inom öppenvården  hos en sjuksköterska med terapeututbildning.
Tillgång till en öppen* dagverksamhet där jag kan vara mig själv, vare sig jag för tillfället mår dåligt eller inte och där jag kan måla och pyssla med allt möjligt, delta i motion och utflykter av olika slag. (* öppen enbart för patienter inom öppenvården)


På Stödcentrum mot incest: (vid 47 års ålder):
Helande dans i grupp under ledning av en terapiutbildad danspedagog.
Målargrupp (konstterapi) ledd av en väldigt skicklig terapeut. Där fick vi måla under ca en timme och sedan prata om bilderna och ge varandra feedback, genom att berätta vad var och en såg i bilderna.  
Öppna* stödsamtal i större grupp tillsammans med en utbildad terapeut en gång/vecka i 2 års tid. (*öppna enbart för stödcentrums medlemmar)
En sluten grupp med 5 deltagare som träffades 1 ggn/per vecka i 2 års tid utan närvaro av terapeut.
Ett veckolångt läger i stödcentrums regi där mängder av olika sätt att bearbeta traumat användes under ledning av många olika kunniga terapeuter och pedagoger.
En helgkurs där också många olika sätt användes för att bearbeta traumat och nå in till vår inre kärna, våra innersta känslor.
 

Inom 12-stegsrörelsen:
Jag har också i 10 års tid varit med i två olika typer av 12-stegsprogram, grupper där målet  är att lära sig att uttrycka all skuld och all skam som ett liv i en dysfunktionell/sjuk miljö lagt ner inom en,  för att så småningom kunna hitta tillbaka till glädje och kärleken i livet, till oss själva och till andra.
   Här  lär vi oss att hitta vår egen inre sanning, förstå vad vi tycker i olika frågor och  sätta ord på det bl.a. genom att delta i gruppens praktiska möten. Genom att i respekt lyssna till varandras olika åsikter och bekräfta varandra, lär vi oss att lita på oss själva och andra. Det har varit en fantastisk tillgång för mig att delta där och för den gåvan är jag oändligt tacksam.  

Som du ser har jag jobbat väldigt mycket med mitt tillfrisknande, men vissa saker sitter så djupt rotade, att de är i stort sett omöjliga att få bukt med.

                               --------------------------------------

När det gäller hur människans hjärna fungerar så är det inte tyckande eller gissande, utan fakta som jag baserar det jag skrivit på. Det är genom seriösa experiment som gjorts av hjärnforskare, där man med hjälp av elektroder fästa på huvudet kunnat avläsa reaktioner i hjärnan, både var de uppkommit, d.v.s. i vilka delar av hjärnan som plötslig aktivitet inträffat, hur starka de var och hur snabbt de visat sig. Försöken gjordes med par där både kvinnan och mannens hjärnaktivitet uppmättes, liksom förekomsten av stresshormonet kortisol i blodet. Tyvärr kan jag inte hänvisa till de experimenten, eftersom jag inte tänkte på att skriva upp källan, när jag såg programmet på TV. (Det är nog något jag bör lära mig att göra hädanefter, om jag vill vara seriös när jag skriver om annat än mina egna känslor).

Annars är det så klart som du säger också individuellt hur vi reagerar dels på stress, dels vad som framkallar den och hur snabbt vi återhämtar oss efteråt. Här kommer barndomstrauman (och andra former av trauman) in i bilden, men även våra biologiska, individuella förutsättningar, uppfostran och samhällets påverkan i olika kulturella miljöer.

Och så slutligen dina konkreta råd när det gäller mitt förhållande till en man i en relation. Tack för dem! Jag ska ta dem med mig och bära dem inom mig. Möjligen kan de vara till hjälp om jag kan internalisera dem.

Allra sist vill jag tacka dig för det du skrev om det min pappa gjort. Jag håller fullständigt med dig i det. Ha en fin dag och varmt tack för din respons (med risk för att bli tjatig;).

Vänligen A