Jag sätter mig ner vi bordet och tar fram papper och skrivdon. Tvekande doppar jag pennan i bläcket och skriver högst upp på pappret: ”Kära Ariana, jag vill att du ska veta om hur min barndom var, nu när du själv börjar komma i den åldern som du var när detta hände. Jag skriver det till dig för att få dig att öppna ditt hjärta för alla och förstå. Den här berättelsen utspelar sig när jag var elva år gammal och skulle börja skolan för första gången” Sedan drar jag ett djupt andetag och börjar på pappret skriva ner berättelsen om mig själv.

En dag i början av september tar jag på mig mina skor - svarta och höga, just sådana skor som jag tycker om. Och så min kappa. Den är av tunt rött ylle, vackert rött. Klänningen jag har på mig för dagen är gul. Som ett bi sa mamma att jag ser ut i dag. Gul och svart.
När jag vandrar längs gatan in mot byn regnar det. Precis som att jag alltid går in till byn en septembereftermiddag om året, regnar det också alltid just den septembereftermiddagen. Yllet tar lite av regnet, men mina kläder är ändå dyngsura när jag kommer fram. Allt som vanligt. Plommonträden är som vanliga. Men något är speciellt, och jag är stolt och lycklig. Varenda år har jag kommit hit som en främling, en besökare. Men nu har det beslutats att även barn vars föräldrar inte var från landet skulle få gå i skolan, så i morgon ska jag få gå till en läromästare tillsammans med de andra bybarnen och få lära mig språk och matematik.
Jag ställer ner korgarna på marken och börjar plocka de runda, gula plommonen från träden, snabbare och ivrigare än vanligt. Plötsligt hör jag ett rop:
”Du där, plommonflickan!”
Jag snurrar runt och får syn på en pojke som nonchalant står och äter plommon lutad mot ett träd.
”Det är du som ska gå i skola med oss, nu va?” fortsätter han. Jag nickar tveksamt. ”Vet en sak, att bara för de där förbannade reglerna ska du fan inte komma här och snylta på oss. Så va' fan de än säger så hör du inte hemma här, flicka”. Han spottar ut en plommonkärna och går bestämt iväg, medan jag känner hur en iskall känsla sprider sig i min kropp.

När jag kommer hem med två korgar fulla med stora, vackra plommon ler mamma glatt mot mig.
”Nu ska det allt bli bra med plommonmarmelad. Åh så jag älskar det här”, säger hon och ler glatt mot mig.
Min mamma är så vacker, jag kommer nog aldrig att bli som hon. Hon har långt brunt hår, oftast uppsatt i en stram knut. Hennes mörka bruna ögon passar perfekt till håret, och hennes slanka, smidiga figur är nästintill perfekt. Hennes namn låter som gjort för henne, Elena Modig. Starkt och smidig, som en puma eller en leopard. Jag har ju såklart ärvt hennes efternamn, någon far finns inte tillgänglig att få namn efter. Sol Modig, heter jag. Men Sol är ju inget riktigt namn, säger alla. Jag också. Min mamma säger att när jag föddes blev hon så glad att jag blev hennes ljus i livet, hennes sol, och att det är därför jag heter så.
Jag hänger av mig den genomblöta kappan och letar rätt på mitt nattlinne och den vackra kammen jag fick av mamma i födelsedagspresent förra året. Den är av ben med målade mönster i rött och gult. Mamma fick den som brudgåva av någon när hon gifte sig med pappa för länge sedan, sa hon till mig. Dyr måste den ha varit och mamma har väl inte haft nytta av den, hon som har så vackert och lent hår. Det var nog ett högst lämpligt val att ge den till mig då mitt hår är långt, svart och ständigt trassligt. En ganska bra beskrivning av mitt liv, för övrigt.

Nästa morgon går jag upp tidigt, spänd i hela kroppen. Jag sätter på mig en orange klänning med svarta blommönster broderade i fållen, den finaste jag har. Sedan tar jag ett brett svart band, drar det runt midjan och knyter hårt i ryggen. Jag ser mig i spegeln medan jag kammar mitt hår så det glänser.
”Sol, är du vaken?” hörs ett rop.
”Ja, jag är redan färdig”, svarar jag och rusar ut ur mitt rum till köket där mamma står.
”Åh, Sol, du ser fantastisk ut!” utbrister hon. ”Vill du ha gröt eller bröd till frukost?”
”Jag tar gröt, tror jag”, säger jag när jag ser att mamma redan hade gjort i ordning den.
”Bra, det mättar bättre”, säger mamma medan hon slevar upp gröt i en blå skål som hon sedan räcker till mig.
Jag sätter snabbt ned skålen på bordet, för den har redan hunnit bli brännhet av gröten. Jag häller i lite mjölk från en glaskaraff som står på bordet och börjar äta med skeden som mamma räckt mig. Det är gott, men jag känner ändå nervositeten i kroppen. Jag tänker stilla på vad som hände igår, och undrar om jag verkligen kommer att vara som dem andra. När gröten är slut tar jag ändå upp min lilla tygväska, säger hejdå till mamma och rusar ut i världen. Vårt hus ligger en bit utanför byn, så det är ju en bit att gå, men vägen känner jag väl, den jag har gått så ofta. Det regnar inte idag, men det är vattensamlingar här och var på grusvägen, och jag kan inte låta bli att hålla upp klänningen lite och hoppa i dem, trots att mina strumpor får lite blöta stänk på sig. Jag försöker att njuta av vägen fram till skolan, så gått det går, för jag vet att sen ska jag sitta inomhus i flera timmar. Jag älskar känslan av höstluften när jag andas, det är som om den har en speciell smak. Jag har alltid älskat hösten, när det börjar bli mörkt på kvällarna igen och man kan sitta inomhus och dricka te. Det är en speciell sorts mörker som finns där ute, när man ser ut genom fönstret och bara ser små bitar av världen, på de platser där gatlyktorna lyser upp en liten cirkel med det där svaga, gulaktiga skenet. Och så är det ju luften, det där vädret när det är för varmt för kappa men för kallt för att vara utan. Jag går alltid utan, så jag är alltid förkyld på hösten. Men ändå, luften är inte kall, den är mer kylig. Men luften, hur den smakar och känns på hösten, det är det bästa, själva känslan när man andas.
När jag kommer fram till det lilla huset där skolan ska vara skyndar jag mig in genom dörren och märker omedelbart att alla där inne stirrar på mig.
”Förlåt om jag är sen”, säger jag och sätter mig ner bland några andra barn vid ett bord.
”Det gör ingenting, så här första gången”, säger läromästaren som står längst fram i rummet. Han har vackra, långa kläder på sig och långt skägg. Som e trollkarl lite. Jag ser mig omkring på de andra barnen, ungefär tio stycken. De har också fina kläder på sig och jag känner mig lättad över att jag tog den finaste klänningen i morse.
”Så, nu ska vi se att alla är här”, säger läromästaren och börjar räkna upp en massa namn. Alla verkar vara där. ”Så var det ju du, flickan i den orange klänningen. Om du kommer fram här till mig så ska du få skriva upp ditt namn”.
Jag reser mig upp och går snabbt fram till läromästaren. På vägen dit kastar jag en snabb blick bakåt och ser att pojken från igår sitter där, några platser från mig.
”Sol Modig, heter jag”, säger jag till läromästaren när jag kommer fram.
Han skriver snabbt ner mitt namn på listan och ser sedan på mig.
”De andra har redan gått hår i ett år, så de kan många saker som inte du kan. Därför kan det bli lite svårt, men du ser klok ut så du kommer nog att klara det bra. Kom bara att komma hit varje vecka på torsdagar och söndagar vid den här tiden”, säger han till mig. Sedan vinkar han åt mig att gå tillbaka och börjar tala högre.
”Så, barn, nu ska ni alla få en uppgift av mig. Ni ska räkna ut några få problem, och kunna visa hur ni tänker…” inleder han och alla börjar genast med att ta upp papper och skrivdon.

När skolan tar en paus sätter sig alla flickorna på trappan utanför och de börjar genast prata med mig och fråga om mitt hemland. Jag svarar glatt och känner att det här nog kommer att bli bra ändå. Tillslut frågar jag dem om vi inte kan leka efter skolan sen. Då ser de beklagande på mig och förklarar att de ska gå hem till Sofie då. Jag frågar om imorgon, då är det ju ingen skola. De skakar bara på huvuden och förklarar att då ska de ha fest med alla familjerna i byn, så att det inte går då. Sedan börjar de prata om alla roliga minnen från tidigare somrar, om saker som deras föräldrar var med om när de var små och en massa berättelser från byn. Jag kan inte längre hänga med i samtalen, efter som jag själv inte vet något om det som de pratar om och när skolan äntligen slutar och jag går hem tvingar jag mig själv att förstå att jag aldrig kommer att kunna bli en av dem.

Efter ett år kommer jag där med mina stora plommonkorgar för att plocka mina plommon. Det regnar och jag har en gul klänning och höga svarta stövlar på mig. När jag står där och plockar vinkar flickorna från skolan till mig. Jag känner dem nu, och leker ibland med dem. Jag skulle vilja säga att de är mina vänner, men för dem är jag aldrig en av dem utan bara den där konstiga flickan som så länge de kan minnas kommit in till byn och plockat sina älskade plommon i regnet i september.