Förlåt för att jag valde att trycka ner min tillfrisknandeprocess i halsen på dig. Det var nog ett sätt att försvara mig mot något som inte var ett angrepp. Jag blåste upp mig på ett sätt som en som verkligen "nått fram" inte behöver göra. Men jag är ju bara människa, inte helgon, så det må vara hänt.

Jag valde att publicera mitt svar, därför att det kan tänkas finnas någon här på sajten, som också blivit utsatt för incest, och som skulle kunna ha nytta av att läsa om vilka olika möjligheter det finns för att komma till rätta med den problematiken. (Det är inte bara troligt, utan en statistisk realitet att det finns många andra här, som är i samma situation.)

Du har helt rätt i att det finns bitar av traumat kvar. Kanske går det att bearbeta dem med hjälp av proffs, kanske  inte. Livet är ju inte evigt (här på jorden i den här omgången i alla fall). Inom psykiatrin ansåg man sig inte kunna bidra med mera hjälp, vilket var mycket smärtsamt för mig att acceptera. Jag ansåg att någon form av kroppsbunden terapi skulle ha kunnat lösa upp knutar, eftersom många minnen sitter i kroppen och inte låter sig nås annat än den vägen.
   Men den terapeut som jag då blev hänvisad till, hade inte tillräcklig kunskap, vare sig utbildningsmässigt eller erfarenhetsmässigt, utan hon uppmuntrade mig att försöka få komma till en erfaren  expert inom området. Psykiatrin vägrade. Man menade sig inte kunna lita på någon utanför sitt eget ansvarsområde, men jag misstänker att det nog mest handlade om att en sådan terapi skulle ha blivit alldeles för kostsam för samhället.

Hur som helst, här befinner jag mig idag. Tror inte längre att jag är någon tickande bomb. Tycker att jag har ett bra liv som ger mig väldigt mycket tillfredsställelse.

Jag tror dig när du säger att du inte skrivit för att du förväntade dig något tack utan av en genuin önskan att vara till stöd. Anledningen till att jag publicerade texten var nog helt enkelt ett sätt att göra mig synlig, kanske rent av en form av exhibitionism. Äventyrare som bestigit höga berg, varit på jaktsafari, ägnat sig åt forsränning, seglat jorden runt o.s.v. vill alla gärna berätta sin historia. Varför skulle inte också jag vilja göra det? Det är ju mitt livs äventyr det handlar om.

Även om jag inte valde att få en pedofil till pappa, så har det inneburit en "jordenruntsegling i stormens öga" och är ingenting som jag behöver skämmas för. Jag har inte själv "packat min kappsäck" utan det gjordes av någon annan, men hur jag redde ut stormen är mitt äventyr, min styrka, mitt liv och för det har jag anledning att vara stolt tycker jag.

De saker jag gjort fel, de är mitt ansvar och min skuld, men vem gör allt rätt?