det var en gång i alltid
en mask, en daggmask
ring till ring till ring är kroppen
mjuk smidig och medföljande
jordehänder är dess boning brun i skiften är maskens hud
jag bär den färg jag är i sa masken och log i solsfärers mjuka hägn
kringlade ringlade slingrade ålade runt
mötte systrar och bröder ett lustiger nystan av ariadnetrådar de blev
maskarna grävde gångar labyrinter väggar skimrade röda

det var ju väldans mycket att undra över
även om masken visste det mesta
från jordefamnens allröster
så självklara

svaren gavs utan att masken egentligen behövde fråga
ändå var det mycket att undra över
ibland darrade vibrerade marken av märkeliga ting
dunk dunk dunk dunk steg kallades det
eller surrande fräsande läten
maskiner kallades det
maskinerna fräste ut gräs eller snö
eller virvlade om löven
en del hade hjul och rattar
en del hade hjul och styre
de där manickerna var otäcka
blindstyren, för de vilka handhade dem
körde dem blev förblindade av fart
blev förbytta
så fanns det lätta smekande rörelser
lätta fjät kallades det, om dem tyckte masken
visst fanns det mycket mer att undra över
allt det där vilket gjorde vägen otrygg i trygg
människor, tvåbeningar och trebeningar
 gav alla de samtagna upplevelserna
märkligt hjärttänkte masken

ofta samtalade de alla i jordehänders inreljus
om allt det där ovan jord
ovan marken
ändå i

masken mumlade allt ivrigare, jag måste få veta
vetase och till slut blev det så att

masken gläntade över jordehemmets rand
mötte vackerhet blev helt stilla, hela masken blev ett o
o, så vackert, så vackert
först måste masken kisa, ljuset blev så annorlunda starkt
masken ålade sig runt i cirkel
det första den mötte var ett kittlande grässtrå
hej lilla mask tag min hand
jag hjälper dig upp
i solvind
fladdrade fjäril gul
hej maskelina maskeman
se alla blommorna i ängens händer
masken andades in tusendofterna
vingar svepte nära
fågel vingad rör mig ej
nej oh nej
jag vet vad du söker
samla allt det du ser 
många väntar på ditt berättarljus
masken följde fågeln
upp i trädens kronors susande hägn
hela masken log av skönhetens sånger
susande vaggande böljande
solsilande fingrar
gav skuggan färger
allt detta blev väldigt mycket att bära
masken skyndade in i jordehemmets händer
innan natten svepte mantel om

alla systrarna och bröderna väntade masken
tro för allan del inte att det ”endast” var maskar vilka väntade
nej, det var en vida församling, alla satt andäktigt tysta
hjärtelden glödde och alla bad elden till
låga lågande låga
giv elden liv
en låga steg varsamt fram
sylfer andades genom springa
salamandrar dansade ikring
gnomer vakade stillhet
undiner vandrade in med vattenfyllda blad
bjöd alla att dricka av källans porlande ljus
berätta allt det vackra du steg in i
masken rodnade blygt inför så många blickar
harklade varsamt strupen fri
gav dem alla bilder
så är det sa
alla

så skildes alla världar åt för en stund i livet
drömde skönhet in i liv
stjärnorna log helt stilla
strödde stjärnstoff
i ögonbrunnar

maskarna ringlade ihop sig
i ett nystan av ariadnetrådar
 labyrintväggar skimrade röda

gryningsljuset strilade under
masken vaknade
gäspade och sträckte sig lång
bråttom hade den upp under linden

humlor brummade
bin getingar surrade
fjärilar dansade
djuren vandrade i frid
människorna hade ej börjat dagen
luften doftade annorlunda denna dag
fuktig fukt, det luktade gott
masken drack sin morgondryck
och väntade i beundransljus

en droppe föll kittlande ringlades runt kroppen
kittlande kittlande rännil
vad är detta sa masken och upplevde markens väta
blåskimmerhav omkring var skymt av gråskimrande böljande sammet
droppar föll virvlade stegvirvlade
föll steg föll steg
vattnade

gråt hördes i lunden, tårar vackra föll i rader
pärlande i jordehänder steg långt under
jordemoder vaggade tårar
gråten upphörde stilla i lunden
skimrande ögonljus trädde pärlor på strå
röda smultron bar barnet hem
till moderns ömhet
masken log
så detta är
är tårar
är regn

masken skyndade in i jordehemmets händer
innan natten svepte mantel om

alla systrarna och bröderna väntade masken
tro för allan del inte att det ”endast” var maskar vilka väntade
nej, det var en vida församling, alla satt andäktigt tysta
hjärtelden glödde och alla bad elden till
låga lågande låga
giv elden liv
en låga steg varsamt fram
sylfer andades genom springa
salamandrar dansade ikring
gnomer vakade stillhet
undiner vandrade in med vattenfyllda blad
bjöd alla att dricka av källans porlande ljus
berätta allt det vackra du steg in i
masken rodnade blygt inför så många blickar
harklade varsamt strupen fri
gav dem alla bilder
så är det sa
alla

så skildes alla världar åt för en stund i livet
drömde skönhet in i liv
stjärnorna log helt stilla
strödde stjärnstoff
i ögonbrunnar

maskarna ringlade ihop sig
i ett nystan av ariadnetrådar
labyrintväggar skimrade röda

gryningsljuset strilade under
masken vaknade
gäspade och sträckte sig lång
hälsade alla god morgon i lugnan ro
bli inte oroliga denna kväll jag måste möta natten
masken väntade en stund längre så kröp den upp under linden
drack sin middagsdryck bestående av soldroppar klara
masken njöt i fulla drag
så vacker hon är
vår moder
lyssnade till alla hennes sånger
inväntade natten
dagen steg in i skymningens famn
skimrandevärld
andades frid
bjöd kvällen in
kvällen slöt dagen
slöt skymningen  i sitt hjärta
lyssnade in orden
vandrade i ängsstilla
kammade gräset med vida mantlar
slöt blommors kronor
bad träd sjunga vaggande sömn
masken satt helt stilla under linden
så vackert
så vackert
är detta ljussuckade masken i rörelse
hjärttårar rann utefter maskens kinder
såg aftonen svepa ut händer
så svävadedansade kvällen och aftonen till stranden av hav
himlen brann eld aftonsånger
tände stjärnor
indigoljus omslöt
masken

plötsligt syntes eldögon överallt runt masken
masken blev rädd
hiskeligt rädd
glömde lyssna
räds icke
vännen
vår

vi är gnistor av kärlek
vi strör rosenblad
i vindar
du ser oss
där väggar
skimrar
röda

berätta för mig om kärlek
bad masken
vad är att förtälja om
du lever i kärlek
vet dess källsprångs
urgrund
så är det
vår vän

de alla väntar dig i jordehemmets hjärtgård
skynda dig hem, förtälj livets
skönhets saga
så gjorde
masken

då masken berättat allt den upplevt
nynnade den alla till sömns
fyllde dem med
rosendröm

vakade med klara ögon
inväntade

i den skira sommargryningen
synes hon
med fjärilsljusa fotbjällror
dansa daggens droppar in i grässegel
hon seglar vida
i solstigans
silversmycke