Hon sjöng sin entoniga sång och sa;

-Du skall slåss!

-Jag är ingen krigare, svarade jag.

-Du kommer att bli det mycket snart, sa hon.

Sedan reste hon sig och gick ett varv runt i den trånga grottan. Elden sprakade på ett märkligt sätt och röken hade en blåaktig ton. Jag vet inte vad det där pulvret hon hade kastat i elden egentligen innehöll men jag började få märkliga bilder i mitt inre. När jag blundade flög jag på en drake och jag grät när jag dödat ett djur. Men jag är bara en människa, tänkte jag, och vi människor gråter inte ens när andra människor dör. Varför vill hon få mig att tro att vi skulle kunna bli som dem?

-Jag tror inte på drakar, sa jag. 

-Yuo will, svarade hon med sin mörka röst.

När jag vände blicken inåt igen och lät känslorna komma med mig den här gången kunde jag se att vi alla känner av varandra. Om en dör eller lider så blir det lite mörkare hos alla. Kanske är det därför vi inte orkar med livet, därför att döden alltid är med oss?

När jag vaknade var mina kinder blöta och resten av dagen var jag tystare än vanligt, försänkt i en fördämd fördömd känsla.

-Jag vet, sa jag tyst för mig själv, jag vet.

Det är inte förrän varje litet barn är ett mätt och lyckligt barn som livet kan börja på riktigt.