Det var en gång en pojke som bodde i ett litet land där han hade det så bra, så bra.
Egentligen borde han vara lycklig när han bodde i ett litet trevligt land och hade det bra, men han var inte riktigt nöjd ändå. Varför, det visste han inte, för han hette ju inte Vet Inte utan anledning. Jag skulle tro att han var missbelåten för att han inte visste när han var lycklig. Han brukade alltid tänka- Är jag lycklig nu? Är det så här jag vill ha det?- Och när han tänkte så intensivt på om han var lycklig blev han olycklig av allt tänkande. Lyckan finns inte när man måste känna efter om den finns.
Vet inte hade en flicka som hette Veta, Känna i efternamn. Veta var lycklig, hon älskade Vet Inte, det visste hon. Vet Inte trodde ofta att hon gjorde det. Själv älskade han sin flicka innerligt, men ibland visste han inte. Det var när han kände efter hur han kände det. Då kände han ibland ingenting. Vid sådana tillfällen blev han bedrövad. Han ville ju känna hur han älskade Veta med det röda håret och de snälla händerna. En liten tröst var att han aldrig älskade någon annan, men samtidigt var det hemskt att inte älska någon alls. Troligtvis älskade han sig själv, men det visste han nog inte om så detta faktum kunde inte lindra hans smärta.
Även om han inte alltid visste om han var kär, så ville han alltid vara snäll mot Veta. Dessvärre lyckades han inte alltid. Vet Inte var nog snäll, men han var elak också. Mest elak var han när han inte visste om Veta visste vad hon ville. Då frågade han henne flera gånger:- Vet du?- Hon svarade då:- Jag vet! -Är det säkert?- Frågade han.- Ja- Svarade hon. Han:- Absolut säkert? - Jag älskar dig!- Skriker hon och hatar honom för att han inte kan bli älskad.
Han kryper ihop, olycklig, men han vill ju veta. Han tror mycket. Han tror att Veta har andra än honom, han tror att han blir lurad. Det är fel, men vet man inte... så gråter man.
Vet Inte och Veta har hållit ihop länge, men de var varken gifta eller förlovade. Vet Inte hade ännu inget fast arbete så han ville inte binda sig. Veta ville kanske inte heller.
Tidvis hade de fått bo tillsammans och då var de lyckliga båda två. Nu bodde de var för sig. Sju berg skilde dem åt. Vet Inte hade ett litet litet rött hus i en liten by. Veta hade en liten lägenhet i en jättestor stad. Vet Inte visste inte vad Veta visste. Han trodde sig veta vad Veta gjorde i Staden. Hon var otrogen!. Stackars Vet Inte satt i sin lilla stuga och grät och trodde. Vi får hoppas att han hade fel. Jag tror bestämt att han hade fel! Veta var bara ute och dansade och hade lite trevligt. Missunnade han henne att ha trevligt? Hos honom hade hon sällan trevligt. Han trodde ju så mycket som var fel. Hon blev nog ibland så uttråkad av hans fantasier att hon ville lämna honom och gå till någon som inte ständigt ängslades och inte visste. Vet Inte anade detta och ängslades än mer och Veta blev ännu mer irriterad. På så sätt blev det bara värre och värre. Värst blev det till slut efter en helg i den lilla stugan i den lilla byn. När Veta skulle kliva på tåget som avgick klockan åtta till den Stora Staden frågade Vet Inte:- Vi ses väl igen nästa helg? - Jag vet inte- Svarade Veta och sedan sågs de aldrig mer.