Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

tinning


ögonen fläktar
likt sönderslagna fönster

urholkar sömnen
all min ro
att sätta dig
i brand.


dagarna

kräver bedövning
i nya former
när hålen vidgas till
en enda röst.



men det finns ingenting
jag kan göra för att
hantera
vad jag
plockar på mig.


i de små läckorna
finns en slags vaka

jag kan
göra mig osynlig
i det
som inte händer.



det osagda
är en reflexmässig perrong

en vela
för bortbrända sammanhang.


jag kan stå där
som en slagen tärning

tills omgivningen
förbränner mig



tills din andning
saktat in alla
tänkbara tåg.



men min
hand drar systematiskt
kritor i mörkret
över nya mått


i tystnad



blöder jag ut
över gator

fria från allt seende


förs tillbaka

åter igen

i cirkulära dialoger

mellan
grus och rök.





Fri vers av am
Läst 455 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2010-09-24 21:47



Bookmark and Share

    Vildljus
Du skriver så fint och väljer de färger och former som jag helt enkelt älskar att läsa i poesi. Har du läst boken Pappa prailn? Det är något som liknar det du skriver i den boken.
2012-07-18

  Sanchez VIP
vackert,
jag gjorde som så att jag fäste min blick vid en och samma punkt på datorskärmen när jag läste den och sen scrollade jag ner rad för rad och det var väldigt spännande att se hur vers efter vers poppade upp framför ögonen på en som om det fanns någon fysisk lag som styrde att det var just dessa verser som måste följa efter de föregående verserna
2010-11-10

    Psalm
Fy sketan vad bra. Jag tror det här var den mest logiska ordföljden jag läst på väldigt länge.
2010-10-13

  C.Wieske
Det här kan låta konstigt, men dina verk skrämmer mig på ett sätt.

Inte på en sån hög nivå så jag blir livrädd och måste springa och gömma mig, men ändå till den grad så att jag känner av det. En slags skrämmande, överväldigande, fascinations-känsla som slår upp i mig varje gång jag läser. Du känner nog igen den: hjärtat slår snabbare, gåshud och rysningar i hela kroppen. Och att sluta läsa är omöjligt.

Ibland när jag läser/hör/ser någonting jag verkligen gillar och när jag börjar tänka "Hur FAN är det möjligt att skriva/göra musik/agera m.m. på det här sättet?! Hur gör hon/han?!", det är då jag får den här egendomliga känslan.

Jag tror den även har att göra med respekt. För att ni fascinerar mig. Det kanske inte ens är rädsla över huvudtaget. Kanske är det bara enormt ordentlig respekt.

För ni är så stora, så duktiga.
Och jag, bara måste, se upp till er.
2010-10-02
  > Nästa text
< Föregående

am
am