vilsekommen i enslighet

vandrar

hon

kvinnan

sjunker samman vid tjärnens infäste

de håller henne åter

stanna

vid

vid denna vind

ack låt mig gå jag ber

låt mig

gå

i

stanna

vid

hon sitter vid tjärnens infäste

vitskimrande smidiga rörelser

mjuka tassar

blicken

höjer

om

vitskimrande

ser in

vid

stanna

han sätter sig helt nära

vitskimrande päls skiftar

han rör mjukt vid hennes kind

smeker hennes hår med lugna milda rörelser

hon är spänd båge

men flyr icke

sakta

mycket sakta

slappnar kroppen av

han höljer henne varligmjukt i famn

vakar vid hennes sår

strör helandeljus

de ser såren

läka

han bjuder henne hem

hon följer