- Nämen hej Lars! Helenas glada kvittrande och strålande leende gjorde mig alltid upprymd. Alla tyckte nog likadant som jag: Skolans bibliotekarie var alltid entusiastisk och uppmuntrande. Skolbarn i alla åldrar och av olika nationaliteter och också hennes arbetskamrater fick hela tiden tips och idéer om böcker och läsande. Även jag fick ständigt frågan:-Hur går det med böckerna? Du måste komma igång och läsa!
Som ung läste jag väldigt mycket, men sedan tog det nästan slut. Slutet började när jag i gymnasiet blev kär i en flicka som uppfyllde mina tankar hela tiden. När det tog slut blev det inte lättare och sedan blev det en ny kärlek, plus tankar på den gamla och små anfall av andra känslostormar.
Hursomhelst, jag slutade att läsa skönlitteratur. Nu var jag gift sedan fyrtio år och läste utöver facklitteratur (matte- och NO-lärare på högstadiet) mest jakt-fiske- och biltidningar. Trots ständig uppmuntran från min litterata hustru har det inte lyckats så bra för mig. Jag har kämpat igenom några få böcker på ren
viljestyrka, men så fick vi Helena till skolan och hennes tips om författare blev en vändpunkt för mig.- Du ska läsa Elisabeth Andersson, sa hon. -Äh, inte kan du läsa henne, sa vår unga kollega i svenska, du ska givetvis läsa Guillo. Här har du Tempelriddaren. Jag tog hem Tempelriddaren och bläddrade i den. Jan Guillo är förvisso en stor och framgångsrik och duktig författare, men har min kära bibliotekarie föreslagit Elisabeth Andersson så borde jag börja med att läsa hennes bok, men när?
Min fru reste till Thailand på två veckor. Inte bad i söder utan bergstrakterna i norr. Karenbaptisterna firade 30 års sammarbete med Svenska Baptistsamfundet. Det skulle bl.a bli en hel del konferenser och formaliteter utöver upplevelsen av den fantastiska naturen. Varmt och fuktigt också, som jag som tidigare Vilhelminabo inte gillar, så därför skjutsade jag min fru till Arlanda mitt i vintern och sa adjö.
På hemvägen passerade jag Uppsala med Flustret, Kyrktornen och Ulva kvarn.
-Fy tusan! Har det gått trettio år sedan jag var här och var 35?! Då var jag
ung, fast mina kamrater var 10-15 år yngre. Jag vågar bara inte tänka på den tiden. Nu är jag snart pensionär, ska byta Saaben mot en Nissan Micra och leva på vatten och brö.. och snart dö..
Nej sluttramsat!
När jag kom hem började jag tänka på mina litteraturstudier. Elisabeth Andersson kände jag inte till, men boken som jag hade fått låna av Helena verkade inte vara så tjock. Jag bläddrade lite i den och upptäckte att jag inte hade några problem att förstå vad hon skrev på några slumpvis uppslagna sidor; okej jag läser!
Boken handlade om författarens liv från barndomen och framåt. Hon var tydligen i ungefär min ålder, jag kände igen mycket; ekonomin var inte så god, det var skillnad på fint folk och andra (liksom idag). Att få studera var vad jag också ville och det gick bra till realen. Pengar till gymnasiet måste jag låna och det var inte lätt. Jag minns den påtänkta borgensmannen. Stor och myndig satt han i köket i huset nedanför fjället nära norska gränsen. - Jag litar på dig-, sa han, - men jag törs inte skriva på för din fars skull. Min pappa som kört bilen satt bredvid och jag minns inte hur han såg ut, men jag förstår att han plågades av många olika känslor. En frälsningsoldat med skogsskiften skrev på. Honom minns jag med tacksamhet ända sedan jag var så liten att mina ögon var i jämnhöjd med sanden där söndagsskolans pappersfigurer med palmer och Jesus och kameler var nedstuckna.
Medan jag läste blev jag allt mer bekant med Elisabeth Andersson. - Tänk att flickor tänkte så! Jag och mina fyra bröder var inte så mycket annorlunda än de änglalika varelser som min älskade mamma längtade efter. Visst var jag bara sex år när min kompis Ulf och jag försökte leka vuxna med Ingrid i vår koja i skogen, och hon tyckte också att det var spännande. Elisabeth Andersson ledde mig in i en okänd flickvärld som fick mig att bli läsare igen.
Boken tog slut snabbt och besviken såg jag mig om i min tysta lägenhet.- Hur går det sedan för Elisabeth? Det skall ju vara tre böcker i serien, hur får jag tag på de andra? Internetsök gav mig författarens telefonnummer. Jag ringde -Hej det här är ...Telefonsvarare? Telefonsvarare! Besviken sa jag vem jag var och att jag funnit min läsglädje igen tack vare henne, men hur gör jag för att få läsa fortsättningen? Efter detta förvirrade samtal gick jag till bokhyllorna i hallen. Min frus alla böcker stod pärm vid pärm, mina ögon famlade bland titlarna. Där, där står ju Elisabeth Anderssons två fortsättningsböcker! Vilken lycka! Jag rusar till telefonen, slår numret till telefonsvararen och flämtar - Det är jag som ringde nyss, ja, jag är lite galen, men nu har jag hittat dina två andra böcker, så glöm mitt tidigare samtal, nu ska jag läsa dig! Hej! In i mina studier igen. Flickan blir äldre, livet leker inte alltid. Jag får följa huvudpersonen genom livet. Är det inte Elisabeths liv?
Livet har levts länge, men än är det inte slut. Flickan är sig ganska lik i det förändrade yttre höljet.

Två veckor har gått och och jag åker till Arlanda igen. Minus tjugo grader och tunnklädda Asienresenärer såg sig omkring i snön. Min fru är brun och glad med massor av intryck. Hon har fått en ny väninna som vi lämnar hos dottern i Uppsala. - Hur har du haft det medan jag varit borta? Frågar min fru. -Det har varit bra, jag har läst tre böcker av Elisabeth Andersson. Häpen och glad ser min fru på mig. Några dagar senare ringer telefonen. - Det är till dig. Jag tar telefonen och hör- Hej, det här är Elisabeth Andersson, jag har varit bortrest och hört ditt meddelande på telefonsvararen. Förvirrad fattar jag först inte att det är hon, sedan fylls jag av glädje, tänk att hon tar sig tid att tala med mig!
- Jag har faktiskt använt ditt meddelande under en föreläsning. En redaktör sa något om att enbart kvinnor läser mina böcker, men då var ju du ett exempel på att det inte stämmer. Jag fick kommentera och fråga en del om handlingen i vissa avsnitt och Elisabeth visade ingen otålighet.- Hör av dig om du vill prata mera, nu åker jag till Florida ett par veckor, men sedan kan du ringa. Vi lade på. För mig själv sa jag- Elisabeth, du har gett mig kärleken tillbaka...Kärleken till litteraturen!

Nyss slutade min lilla berättelse, men efter att inte kunna somna av alla tankar på Elisabeth Andersson måste jag få fortsätta. Jag har varit borta och fiskat öring både dag och natt och borde vara belåten med livet, men en viss oro känner jag ändå. Elisabeth Andersson har skrivit en ny bok och i en tidning berättar hon en del om handlingen och inriktningen. Den boken måste jag läsa snart! Min fru får den genom bokklubben i december. I december!
Jag kanske inte lever då, jag måste ha den nu. Imorgon! Eller rättare sagt i dag, klockan är halv tre. Jag läser den direkt och sedan åker jag till Elisabeth Andersson och ber henne skriva sitt namn i den, och så kan hon skriva -Till min trogne läsare Lars. Hoppas hon inte blir rädd när jag bara ringer på så där och hennes man, om han är hemma, kanske vill kasta ut mig? Men jag lovar, jag vill bara ha Elisabeth Anderssons tankar genom boken och ett bevis på att hon har träffat mig en gång, även om det bara blev fem försvinnande minuter.