nej. det är inte ditt fel. inte någons fel,
kanske mitt eget

fel


en gång i livet, kände jag mig som en kvinna
jag hade en man

även om det inte var det idealiska förhållandet, för du fick mig att krympa
som människa

så fick du mig också att växa, överleva, leva för något
något jag intalade mig skulle vara för evigt



sorgligt är, det faktum, att jag behöver någon. jag behövde dig, då, när allt kom till sin kärna. då, när jag var som svagast

du lämnade mig mitt i min pik, av mitt egenskapade helvete. nej jag vet, det råder fred, ingen krigssituation. jag har vatten och mat

och en säng att sova i



men mitt mentala helvete, eskalerade just då. vi hade en framtid tillsammans. jo, vi hade det.

med min intellektuella förmåga, min förödande naivitet, byggde jag ändå med en slags överseende klokhet

något som kallas tillit. jag satsade på dig. du, på någon annan. jag kunde se förbi svårigheterna, de som du, hade svårt att leva med



eller ljög du från början. ett lätt offer som jag är, visst är det frestande att utnyttja

jag trodde, trots dina fel och brister, att vi kunde överbrygga problemen. leva sida vid sida med våra olikheter. är det inte det som är spännande?

en utmaning, att ha någon i närheten som ser saker på ett annat vis och sedan jämka dessa föreställningar till något man enas om.

eller varför inte, tycka olika. vad är det som är så farligt med det?



vi var ju, nära nog, i samma ålder. hade levt ut våra liv. våra sista år tillsammans kunde blivit en spännande resa

du öppnade dörren till mitt kärleksrum, som är för en kvinna som mött sin man. för mig var det ett av mina livsmål

nu har jag gjort allt jag satt mig för, förverkligat mina drömmar. kvar är bara en spillra av mitt gamla jag. jag är krossad, på många plan. förintad, tillintetgjord

bedragen, känner jag mig



vet ej om jag kan komma igen, för jag känner mig oförmögen att tänka uppbyggligt. det behövs inte mycket till, i vardagens prövningar, för att jag ska

drunkna i en värld av ångest.



jag behövde bara överleva, lite till. se att allt som kom till mig var bra på något sätt. så blev det ej

det är möjligt att mina problem kan verka futtiga i jämförelse, med riktiga katastrofer.

och att finna någon som vill, och som jag vill, dela livet med. det verkar svårt, nästintill en omöjlighet



när jag nu gjort mitt bästa, som är ganska dåligt, att återspegla mitt nuvarande liv. finns känslan kvar

nästan spöklik

och vem vill dela livet med ett spöke, om än så passionerad?