människokvinna avkläd dig

så sade silverslöjad

jag stod vid flodbädden

såg virvlar

om vrister

jag avklädde mig huden

lade mig på knä

bad vatten om klarhet

gnuggade huden mot stenar

sköljde

sköljde

i stunder lät jag huden flyta

kallade åter in den

den veckade sig

så vackermjukt

kanske var den för en stund böljande långt svepande hår

tog så upp huden

vred den mot medsols

i gryning hänger lärften på linor av silver

solstrålar rör vid

vindar väcker

så vandrar dagens strofer

himlar glöder

natten är klar

om vrister

tindrar pärlskallror

jag står vid flodbädden

silverslöjad säger

människovinna

kläd dig

så gjorde jag

hon fäster fjäder vid mina fingrar

skriv

ditt hjärtas brand