var ej rädd

tillåt mig att tycka om dig

det innebär ej förpliktelser

hur kan livstyckaom

bli det

förpliktelser

det innebär ej att jag skall göra dig illa

var inte rädd tillåt mig att tycka om dig

till den dag du tycker om dig själv

ser ditt själv

tycka om är icke förpliktelser

det är källådern vilken stiger ur stenen

det är stenens blomning

den sten

vilken lagts över ditt bröst

i ditt bröst

lyss till vattnets sång

slut ögonen i stilla

lägg dem i ögonvinden

tillåt

dig

ta emot

var ej rädd

tillåt mig att tycka om dig

det innebär ej förpliktelser

ej att jag skall göra dig illa

det har aldrig varit mina händers vilja

är aldrig mina händers vilja

det sker då

fingrarna huggs av

huggs av till blödande floder

av din rädsla

gör du dig själv illa

mina händer är

bjudande

givarskålar

nej jag gör dig inte illa

ser du hur strömmar röda blir blad

rosenblads

vingar

min enda vilja är

tillåt mig tycka om dig

det fanns stunder då jag stred med förklaringsord

att det var jag själv vilken gjordes illa

och du genom att förskjuta

fly att ett liv kan

tycka om

dig

dig

så gör jag ej längre

jag är

tyst

lindar orden i vinden

ber vinden

förtäljandeviska

i labyrintvindlingar

varför säger jag att det sker

därför att då fingrar huggs av böljar strider

därför att då fingrars rörelse huggs av

då livet rinner ur dem

då är de

rycker de i dödskramp

mina

dina

i rädslans käftar

att tycka om

är mänskligt

är allts ursprung

är kärlek

är vän

liv

du väna ros

du växer i rosenlunden

i vinterns händer

bär du blomning i bröst

värma

värma

din stam är kal

med taggar

i kyld värld

i våren

stiger grönhav

blanka gröna

blad

sirligfingrar håller knopp

du fäller dina taggar

slår ut

i handen av

tycka

om

så är det

för oss alla