Höstens bittra kyla tuggar långsamt bort sommarbrännan,
den tuggar sönder trädens lövverk,
löven blir blodröda och faller till marken.

Höstens djupa mörker slukar timme efter timme av våra dagar,
vi gör allt för att bekämpa mörkrets djupa tomhet,
med lampor och ljus försöker vi återta timmar av dygnet.

Sommaren är över och minnena från värmen börjar blekna,
de minnen som finns kvar börjar kännas som fantasi,
en fantasi lika långt ifrån verkligheten som tomtar och troll.

Vintern har snart isolerat oss i sitt vita täcke,
detta kalla, men ack så vackra vita täcke,
och skapar kontrast med mörkret.

Snön är vår räddare som hjälper oss sprida ljus i vintern,
dess vita kristaller reflekterar det lilla ljus vi har,
de förstärker ljuset och leder oss genom vintern.

Kylan och mörkret för oss närmare varandra,
vi söker sällskap hos varandra i det tomma mörkret,
och hos varandra finner vi värme i den bistra kylan.

Vintern är närhetens årstid.