Det värsta  med skrivande- OCH läsande- är att det är ett aldrig sinande flöde, precis som livet självt. Det är som att försöka skriva om livet, läsa om alla andras liv och samtidigt hinna med att leva livet. Med andra ord en rätt omöjlig ekvation.

Fördelen med den typ av bloggande som jag ägnar mig åt, är att jag inte har tvånget att ständigt uppdatera den. Om jag har något att skriva och känner för att göra det, så skriver jag. Annars låter jag bli.

Är annars väldigt nöjd med mig själv just nu. Har kommit på hur jag ska bära mig åt för att lösa många av vardagens problem och svårigheter, vilket för mig är som att vistas i "en helt ny värld" (som min dotter skrev om i sin blogg fast av en annan anledning).

Min värld har utvecklats från att vara en mycket osalig blandning av svårigheter att övervinna; Kaos, depression, en känsla av att drunkna i ansvar, skuld och dåligt samvete, en känsla av otillräcklighet, bräcklighet och okunnig hjälplöshet, modlöshet och hopplöshet, outhärdlig smärta, sorg och en nära nog konstant känsla av ofullkomlighet och brist- kort sagt ett liv i olika toner av svart och grått.

Den senaste tiden liknar mest den kända "ketchupeffekten". Först kunde jag inte, så kunde jag inte och sedan så...SPLOOOFSCH, SKVÄTT OCH STÄNK!  så bara sprutar det inspiration och idéer och insikter om hur man kan förverkliga dessa idéer. Det är som om jag skulle lida av bipolär sjukdom (manodepressivitet). Om så vore, så har jag befunnit mig i det depressiva stadiet ända tills nu. Och nu har jag gått in i det maniska stadiet.

Jag skämtar lite, men nog känns det lite åt det hållet i alla fall.

Jag är medveten om att jag flera gånger tidigare har både tänkt och känt något liknande. Det beror på att all utvecklning sker i trappsteg eller språng, att det inte är en jämn lutning uppåt mot nya höjder av kunskap och färdigheter. Utan man tragglar och tragglar och rätt som det är så har den nya kunskapen trängt in på djupet.

Och det är väl så det är för mig just nu. Men det är väldigt ovant att ha så mycket energi och så stor förmåga att fullfölja de projekt som jag föresatt mig. Jag har varit en människa som får en id´en dag och förverkligar den 10 år senare. Nu är startsträckan kanske ett halvår eller mycket kortare, så skillnaden är enorm.

Det är verkligen jätteroligt att leva så, att inte konstant behöva slåss mot inre demoner. Smärtorna kommer och går, men numera finns för det mesta tryggheten kvar inom mig att "även det här kommer att dra förbi". Därmed inte sagt att  skräcken för att falla ner i ångesten inte kan återuppväckas. Det kan den och det gör den, men perioderna av ett liv i ett kreativt flöde är mera sammanhängande och längre idag, än de varit någonsin tidigare i mitt liv.

Det är en verkligt stor gåva, en gåva som jag till stor del har givit mig själv genom att envist fortsätta med att försöka utvecklas vidare mot en friskare, sundare livsinställning. Och genom att modigt ha vågat se mina "garderobsspöken" i ögonen. Jag har valt att fortsätta framåt mot att bli en helare människa,  sannare, ärligare person som lever i enlighet med min inre övertygelse och som har utmanat mina negativa inre "sanningar" om världen och mig själv.

Den största lögnen (d.v.s. falska "sanning" om livet) som jag har gjort upp med, är lögnen att jag inte skulle duga, att jag måste bli något annat än jag är för att ha rätt att känna mig tillfreds med mig själv och vara lycklig.

Så klart är inte den kampen över, den lär fortsätta att dyka upp i olika skepnader och nya sammanhang så länge jag lever. Men mitt medvetna sinne är rätt vaksamt och kroppen signalerar stress, olust, oro eller nedstämdhet när jag glömmer bort mig och väljer att leva utifrån rädsla istället för kärlek.