Ingen förbittrad min, kommer springande

då en del av det tänkta kan vara fullt tänkbart,

elakheter är inte alltid elakheter,

de kan sprida ljus precis som när björken öppnar sina musöron på våren.

Ingen förbittrad min utan en förbättrad,

där tankarna springer gatlopp och blir piskade av

flera provocerande tankar och ord.

Ordrika, blodrika och savfulla, mustigt skrivna

med svepande rörelser

som när svepningen lagts i kistan i gravkapellet.

Det som den skrivande vill visa

är kanske inte alls det som Mona-Lisa ler åt

eller det som Damen med slöjan tänker på. 

De ser att trots att tanken är dold i penseldragen så stannar leéndet kvar.

Motsatserna dras till varann som en kattunge

dras till en papperskasse från ICA. Prasslet skrämmer men kittlar.

Synkroniserar inte hög och låg eller rädd och modig

eller ens dum och intelligent,

kanske för att motsatserna lär.

Lär det hjärtliga mycket snabbare än livets andra erfarenheter,

som när de tomma bagagevagnarna rullar in på perrongen 

och samlar in väskor från vagnar fyllda med villfarelser.

Bagaget delas sedan ut till resande mot olika riktningar.

Därefter slocknar de provocerande orden

när de kommer flygande med fredens duva.

© tk.