Hon såg på honom och kände vreden bubbla upp inom sig. Åh vad hon hade lust att, likt en hormonstinn slungkastare, slunga iväg vreden som en boll rätt i hans självgoda pessimistiska nyllle.
”Det kommer aldrig att gå. Vi hinner inte”.
Hon satte dövörat till och sa istället: ”köööör”.

Trafiken sniglade sig fram, klockan tickade på, och adrenalinet kapslades in i morgonrusningens maktlöshet.

Och så, rätt som det var: MIRAKLET!
Motorvägen öppnades upp, trafiken rullade på obehindrat och de kunde andas igen. Förbluffat satt de tysta.

Under sker varje dag, tänkte hon och en märklig gemenskap med Moses infann sig.