Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En okänds självbiografiska skildring av sitt liv ur en speciell känslomässig aspekt: Fobi eller Fili?




Jag föddes som hydrofil

Svenska akademins ständige sekreterare behöver inte vara smart. En IQ på 27 räcker för att vrida om en nyckel, ändå tyckte Sekreteraren att det var svårt att minnas åt vilket håll han skulle vrida nyckeln när han skulle öppna dörren och meddela namnet på förra årets nobelpristagare i litteratur. Detta fick vi lära oss i ett populärt Tv-program där även Sveriges finansminister deltog. Halva svenska folket tycker att inte heller finansministern är så smart. När det gäller IQ-frågan har jag sagt till mina biologielever att för att göra barn krävs det i stort sett inget IQ-värde alls. Däremot fordras övermänsklig intelligens för att skapa liv. Vi vet inte hur det egentligen gick till när livet först uppstod även om det finns olika teorier. Vad vi vet är att vi människor liksom de flesta organismer blir till och utvecklas i vatten. Jag tror att det är därför jag känner mig så hemma i vattnet. Inuti mina celler lever minnet från den tid då jag svävade omkring i min älskade mors kroppstempererade, trygga fostervatten. Syre och näring fick jag utan att reflektera över det, allt jag gjorde var att tyngdlöst sväva omkring och med tiden börja förflytta mig genom att sparka och slå med ben och armar. Nu för tiden är badvattnet inte lika varmt , men det är ändå härligt att förflytta sig i världens viktigaste och skönaste vätska. Vatten är livsnödvändigt, gott och vänligt. Ibland kan vatten vara kallt, ogästvänligt och livsfarligt. Jag vill berätta om hur jag har upplevt vattnets olika sidor under mitt liv. När jag var sju år hade jag redan fiskat i två år och kunde simma lite grann i lugnt vatten. Jag hade lärt mig att välja ut ett långt smalt aspspö som blev tillräckligt lätt för en liten pojke när det torkat. Några millimeter från spötoppen skulle man göra en skåra runtom för att fästa björntråden berättade min farbror Holger. Han jobbade vid järnvägen som gick några hundra meter ovanför huset där han och hans fru Ada bodde. Nedanför huset låg Volgsjön som ingår i Ångermanälvens vattensystem och där lärde jag mig att meta. För att se när fisken nappade trädde vi en kork på linan och så återstod det viktigaste, kroken. Krokar var dyra men min snälla farmor med sitt vita hår gav mig dem. Min farmor bodde i ett rum en trappa upp i Holgers hus. Från fönstret kunde jag se den stora flata sten där jag ensam stod och drog upp små vassfenade, randiga abborrar och silverblanka mörtar och löjor timme efter timme. Jag kan fortfarande känna doften av gräset och buskarna vid stenen. - Du vill väl ha några krokar? sa farmor varje gång jag hälsade på. Det visste hon att jag ville, för krokarna fastnade förr eller senare i bottnen och blev kvar när den klena linan gick av. Hon gick fram till byrån och hämtade en gul plåtask med svarta bokstäver. Det hade varit Albyl i den från början men nu hade hon metkrokar i den. Jag tyckte så mycket om min farmor att jag sa att det var gott, när hon bjöd mig på kaffe, fast jag hellre ville ha saft. Mina föräldrar åkte till Norge en vecka den sommaren jag var sju år. Jag minns inte var mina två yngre bröder bodde, kanske hos mormor, men jag fick bo hos farbror Tore i Lövliden. Tore var stins, sa alla i släkten, men när jag träffade hans fru Gunborg när hon fyllt 82 år berättade hon att det minsann var hon som var stinsen. För övrigt en av totalt två kvinnliga stinsar i Sverige vid den tiden. Redan andra dagen visade Tore mig vägen till Sågån som rann bara några hundra meter från det stora stationshuset. Det brusade och stänkte om den lilla forsen som gick under järnvägsbron. Jag var ganska rädd då vi gick över bron för det var så stora öppningar mellan balkar och plankor att jag lätt kunde ha ramlat igenom. Fisket var bättre från andra stranden så därför behövde vi gå dit. Tore lät mig låna sitt metspö för jag hade inget med mig. Efter att jag hade fått lite instruktioner i hur man fiskar i strömmande vatten utan flöte gick Tore tillbaka till sitt arbete vi järnvägsstationen. Jag kastade ut den maskagnade kroken snett uppströms och lät blysänket studsa efter bottnen. Efter några kast gick jag några meter nedströms och upprepade försöken. Några gånger tyckte jag att det kändes som om en liten öring nafsade på masken och då ryckte jag till så mycket jag orkade. Någon fisk fick jag inte upp, men så kände jag hur det högg till på nytt och gjorde ett kraftigt mothugg. Då fastnade kroken ordentligt och gick inte att få upp. Jag hade fastnat i en sten! Vad skulle farbror Tore säga om jag tappade kroken? Jag måste få loss den! Jag slet och drog, men kroken satt fast hur jag än gjorde. Desperat började jag försöka komma närmare stenen men vattnet var för djupt och jag fick vatten in i stövlarna. När jag ändå försökte ta ett steg till tappade jag fotfästet i den starka strömmen. Jag minns hur jag åkte under vattenytan utan att kunna göra något. Det gick inte att simma i det forsande vattnet. Sedan minns jag inget mer av forsen, det är bara svart när jag tänker tillbaka. Jag minns inte hur jag kom upp ur vattnet, bara att jag satt på en dressin som en av järnvägsabetarna trampade för fullt för att snabbt ta mig till stationen. Jag hade en filt över axlarna men var ändå kall av åvattnet. Min faster tog hand om mig och stoppade mig i säng för att jag skulle bli varm. Jag fick inga men av äventyret och fiskade vidare efter några dagar. Idag förstår jag inte varför jag inte senare frågade hur det gick till när jag blev räddad ur forsen. Sommaren efter forsfärden var det någon som visade mig till ett bra fiskeställe i Vojmån där den rinner ut i Volgsjön. Forsen heter Gubbseleforsen och där fanns det gott om harr och en hel del öring. För det mesta stod jag på en stor sten vid en djupgrop i den kraftiga strömmen. En bra dag kunde jag ta 10-12 harrar och 4-5 öringar. Stenen ligger ca 100 meter från hängbron som sträcker sig över forsen och den bron tittade jag ofta på under alla de år jag fiskade. Ibland var bron högt över strömmen men vid vårflod och annat högvatten sprutade det vilda vattnet upp mot gångbanan. Man fick inte använda bron, men när jag blev äldre klättrade jag ibland över taggtråden för att kunna fiska från den andra stranden. Där fick jag en gång en öring på 2,5 kg med ett spinnspö. Den tog på en silverfärgad Rapala. När jag fyllde 18 år tog jag körkortet efter precis en månad och det var jag väldigt stolt över. Familjens gamla Skoda tog mig till nya fiskevatten och underlättade kontakten med andra människor, främst flickor. En eftermiddag körde jag runt på "Stan", som vi brukade säga, med min äldsta lillebror. Då såg jag Berna sitta på trottoaren utanför Stenmans konditori så jag stannade bilen bredvid henne.- Hej, sa jag och upptäckte att jag tagit fel. Det var en tjej som jag aldrig sett förut men hon såg pigg och trevlig ut så jag höll masken och pratade på. Hon hette Annika fick jag veta, men när jag ville skjutsa henne hem sa hon att det inte gick. - Varför inte? blev min fråga.- Jag bor här, en trappa upp.- Ja men häng med på en åktur då, sa jag.- Det går väl bra, sa hon och satte sig bredvid mig sedan jag skickat brorsan till baksätet. Jag körde runt ett tag och sedan åkte jag till hängbron. Där var det verkligen full fart på forsen. Det brusade öronbedövande när det vitskummande vattnet störtade ned mot Volgsjön. Vi satt och tittade på den vilda forsen en stund innan vi gick ur bilen.- Förra veckan försökte Erik Nilsson gå armgång på vajern ut till bron, men han ramlade ner i forsen, sa Annika. -Den där Erik är en kaxig en med sina uppkavlade ärmar, han tror att han är så stark, men där visade han hur klen han är, sa jag. - Jag däremot skulle klara av det om jag ville.- Tror du verkligen det? sa lillebror Johnny. - Ni ska få se, sa jag och gick närmare bron. Vajern var ca 3 cm tjock och var fäst under bron ungefär 30 meter från landfästet. Jag hoppade upp och hängde mig i vajern. Det kändes rätt bra, så jag började gå armgång över den skummande forsen. Eftersom det var så mycket vatten såg jag inte stenarna som annars brukade sticka upp över ytan. Jag tänkte att det var bra ifall jag skulle ramla ned. När jag närmade mig bron såg jag något som gjorde mig orolig. Vajern som tidigare låg tryckt upp mot brons undersida började åka ner mer och mer ju närmare jag kom. När jag kom fram till bron skulle min bror hjälpa mig upp, men när han sträckte ned handen och jag försökte ta den fattades det flera decimeter. Det var jobbigt! - Jag måste gå tillbaka, sa jag och tänkte kasta upp benen och gå sengång som är lättare än armgång. Men när jag hängde där kände jag hur ont det gjorde i händerna och såg att det börjat blöda litegrann. - Nej jag får hoppa ned i forsen och simma iland, det är så mycket vatten att jag inte borde slå i någon sten. När jag hade sagt det kom jag på en sak, jag hade mitt nya körkort i bakfickan! Jag hängde i en arm och försökte dra upp plånboken ur fickan med den andra men byxorna var för snäva så jag hann inte få ut plånboken innan jag blev trött och måste hålla i med båda händerna. Efter några försök gav jag upp och bestämde mig för att hoppa i. Jag bad Johnny och Annika att springa nedströms för att hjälpa mig iland. När de hade hunnit en bra bit efter den steniga stranden släppte jag taget om vajern. Det var inte så långt ned till det vita skummet men jag åkte ned en bra bit under ytan och sveptes iväg med våldsam kraft. Vad som var upp eller ned hade jag ingen uppfattning om, jag bara virvlade runt och drogs hit och dit men ständigt nedför den ursinniga forsen. När jag ibland nådde ytan försökte jag simma mot land. Efter flera hundra meter lugnade vattnet ned sig och jag tog mig till strömkanten där jag fick hjälp att komma upp ur det kalla vattnet. Vi skyndade oss till bilen och där tog jag mig allt utom kalsingarna och svepte en filt om mig. När jag slutat skaka av kylan skjutsade jag hem Annika och åkte hem med brorsan och bytte kläder. Jag träffade Annika ett par gånger till innan jag kvaddade Skodan. Då var jag på väg till en flicka som jag träffat tidigare under sommaren. Strax utanför samhället fick jag en våldsam sladd i underkylt regn. Ett gammalt garage hindrade mig från att åka utför ett stenigt stup. Det räddade antagligen mitt liv men Skodan blev skrot. På kvällen gick jag på Folkets hus för att trösta mig. Alla frågade om jag kvaddat bilen. - JA, sa jag varje gång och blev mer och mer deppad. Men så träffade jag Mona, följde henne hem efter dansen och höll ihop med henne i ett år. När det tog slut sökte jag upp Annika igen och vi var tillsammans två år. Undrar om hon kommer ihåg Hängbron? Min fru och jag har varit gifta i 44 år och hon gillar inte vatten som jag gör. Att bada i varmt vatten tycker hon är rätt bra, så vi har varit till Medelhavet några gånger. När vi var på Kreta med våra två flickor tillbringade vi fyra mycket tid på stranden och i vattnet. En dag var jag ute i det varma, blågröna vattnet med snorkel och cyklop och tittade på småfiskar som simmade under mig. Då upptäckte jag en bläckfisk på tre meters djup som rörde sig nära en revkant. När jag dök ned kröp den in i en skreva, men jag fick tag i en tentakel och drog allt jag orkade och den höll emot. Jag var rädd att jag skulle skada den skrämda bläckfisken så jag släppte taget och då smet den ut på öppet vatten. När jag följde efter gömde den sig under en rätt stor men friliggande sten. Jag gick upp till ytan för att hämta mer luft och dök sedan ned igen, vältrade bort stenen och grep bläckfisken över "huvudet". Med mitt slingrande byte i handen simmade jag mot land. Efter en stund hade bläckfisken lindat sina åtta tentakler runt min arm och jag tänkte på vad jag hade läst om bläckfiskar. - Den håller bytet med sina tentakler och river sönder det med de papegojnäbbsliknande käkarna. Jag trodde inte att det var någon allvarlig fara med "näbben", men även ett litet sår skulle göra det svårt att simma i saltvattnet under resten av tiden på den soliga ön. Därför lossade jag tentaklerna, snurrade runt bläckfisken för att göra den yr och kastade den en bit framför mig. Snabbt simmade jag fram och tog nytt tag om mitt förvirrade byte. Jag upprepade det här flera gånger och närmade mig den varma sandstranden där min fru låg på mage och solade ryggen. Där hade jag tänkt lägga min slingrande kamrat, men som tur var gick det inte som jag planerat. Bläckfisken insåg att det var allvar, och när jag bottnade och kastade den sista gången innan jag skulle bära den iland, fick den fart på readreften och försvann i ett mörkt bläckmoln. Vi hade trevligt med både bad och kulturella upplevelser till en kväll några dagar innan de två veckorna tog slut. Sent på kvällen fick jag ett telegram som sa att jag skulle kontakta en av mina bröder i Lappland. Telefonen på hotellet fungerade inte så jag fick fundera hela natten över vad som hänt. "Antagligen har en av mina bröder kört ihjäl sig eller så har pappa drunknat " sa jag till min lika oroliga fru. Nästa morgon fick jag veta att pappa hade drunknat i Volgsjön men att man inte hade hittat honom ännu. Jag blev så arg på vattnet! Pappa simmade väldigt bra och var inte så gammal. Hur hade det gått till? Ingen visste än så länge. Det hade blåst kraftigt under några dagar och man fick fortfarande inte simma i havet men jag gick ändå ned till stranden och stirrade argt på vattnet. Vattnet hade dödat min pappa! Jag försökte ta mig igenom vågorna men trycktes tillbaka med våldsam kraft. Jag tog fart, sprang och kastade mig igenom de höga vågorna med axeln före. Jag simmade mot vinden och sa till vattnet " ta mig om du kan". Jag kämpade, delvis under vattnet mot stormen och vågorna tills jag blev trött och lyckades sedan ta mig iland. Det var en dum och onödig simtur. Det vsade sig senare att pappa tagit sig över Volgsjön i väldigt dåligt väder, gått in och satt på TV-n. Han såg då att båten drivit iväg i stormen och sprang ut för att kasta fast den med ett spö. Då halkade han, slog huvudet i en sten och sjönk. Båten hittades flera kilometer bort och fördröjde därför sökandet flera dagar. Alla vi fem bröder träffades på begravningen. Vi var förstås ledsna men vi visste att pappa levde farligt vid Volgsjön. Han körde sin gamla träbåt över sjön oavsett väder och hade sällan flytvästen på sig. Vid olyckan hade han förstås tagit sig över i oväder och hade bara otur när båten drev iväg. Att han sparkade av sig träskorna för att springa fortare gjorde nog inte att han halkade lättare på stenarna. Vår moster bjöd på mat och sedan åkte vi bröder upp till Volgsele i Vojmån och metade harr, kokade kaffe över elden och pratade om gamla tider när vi alla bodde hemma. Vi mindes också att en av pappas bröder drunknat när han gick genom isen vid pimpelfiske. Vår morfar som vi tyckte så mycket om flyttade ned till Sörmland och där drunknade han när han tog sin vanliga genväg över isen på en liten å. Det var vemodigt vid elden men vi tröstade oss med kaffet och det lugna sorlet från ån där den blänkande drog fram mellan stenar som inramades av gröna vattenväxter. Myggorna sjöng också sin stilla sång. Nu vill jag bara tänka på glada vattenupplevelser! När jag fick min första cyklop öppnades en ny värld för mig. Visserligen var det för det mesta väldigt kallt i vattnet i Baksjön där vi barn brukade bada men vi gjorde alltid upp en rejäl eld innan vi hoppade i. Med cyklopen på mig kände jag dessutom inte att vattnet var kallt och kunde ligga i länge. Under och nära badbryggan simmade de randiga abborrarna och de snabba mörtarna och löjorna som blänkte förbi. Med cyklopens hjälp metade jag abborrar när jag var tillsammans med dem under ytan. För att kunna stå på bottnen hade jag en tygpåse full med sten i ena handen. I den andra höll jag en kort lina med en maskagnad krok. Abborrarna vågade sig fram och nosade på masken, men för det mesta tog de det så lugnt att jag måste upp och hämta luft innan de tog kroken i munnen. Några lyckades jag i alla fall fånga. Det här fiskesättet med linan i handen men simmande vid ytan har jag lyckats med som vuxen också. Men en gång blev jag rädd. Jag simmade i havet utanför Grekland med linan i en ögla runt ena handleden och kroken två meter nedanför. Jag hade sett en massa småfiskar av olika slag i färger som jag aldrig kunnat drömma om. Men plötsligt dök det upp ett helt stim av stora blänkande fiskar under mig, någon slags tonfisk. Jag lindade snabbt upp linan, för jag förstod att om någon av de där fiskarna tagit betet hade jag följt med och haft svårt att lossa nylonlinan runt handleden. När jag började Folkskollärarseminariet i Härnösand blev jag underkänd i simning! Jag simmade ifrån alla mina klasskamrater, men det hjälpte inte. Jag hade en något asymmetrisk bakåtspark i bröstsimmet, sa min idrottslärare. Jag blev så irriterad på gubben att jag anmälde mig till simlärarutbildningen efter att ha korrigerat min bakåtspark. När min grupp skulle träna livräddning blev vi inte jämna par så jag skulle träna med min lärare. Han demonstrerade hur man lossar greppet när den nödställde griper tag om handleden på räddaren. Man måste trycka mot tummen på offret för att komma loss. - Håll så hårt du kan, sa han till mig och skulle trycka loss sin handled. Jag som tränade brottning två kvällar i veckan höll fast honom tills han bad mig släppa. Han verkade en aning irriterad när han hoppade i bassängen och jag skulle rädda honom. Han spelade verkligen desperat drunkningsoffer med inlevelse och slog vilt i vattnet så att det inte gick att komma i närheten. Jag började simma runt honom varv efter varv och till slut var jag bakom honom och högg tag i hans hår och drog honom till bassängkanten. Han var då ännu surare än förut. Jag blev godkänd som simlärare men idrottsbetyget sjönk ett steg. Det stod jag ut med. 2004 var det 40 år sedan jag tog Guldmagistern med 25 poäng av 27. För att fira det tog jag Guldmagistern med 26 poäng. Det är jag stolt över. Men livräddningen var jobbig eftersom jag måste upp ur 25-metersbassängen för att dyka efter dockan i djupa bassängen och sedan tillbaka till 25-metersbassängen för att bogsera en av badpersonalen i livbojen. Det är nog bara i Sandviken som man byter bassäng. Men när jag klagade över det gav badmästaren mig 10 sekunder extra tid. Jag funderar på att ta nya prov nu när jag är lite äldre, men helst skulle jag vilja hitta på något nytt, som att börja med Storsjösimmet. Det blir nog en mil från Årsunda till kungsgården. Tidigare när jag bodde i Jäderfors planerade jag för Jädraå- Kanalsimmet. Man kunde börja vid Jäderfors holme och simma utför ån och sedan ta Kanalen fram till badhuset och duscha där. En sommar när det var väldigt varmt i vattnet provsimmade jag en bit ovanför bron över Jädraån vid Albin och Pia. Efter fem minuter simmade jag in i en sjunken trädgren som spetsats av år under vatten. Den vassa grenen gav mig en lång rispa över bröstet och jag var glad att det inte blev värre. Jag ställde in planerna på Kanalsimmet men jag tror på Storsjösimmet. ( PS. Jag tog Guldmagistern med 26 poäng i våras 2010 )




Prosa (Novell) av Lars Svedin VIP
Läst 565 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2010-10-23 00:09



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Bokmärker för läsning vid senare tillfälle.
2013-10-11

  Kim VIP
har skrivit ett långt brev till den mycket fysiska person som skrivit detta som är som en hel livsbok! Vi är en del av naturen och dess utmaningar! Kanske borde bli en liten bok?
2011-05-22

  MW
härlig text, det är så underbart att få dela sådana där små, små minnen och detaljer från barndomen. Härlig helt enkelt.
2010-10-23
  > Nästa text
< Föregående

Lars Svedin VIP