Undertecknad , t ex, har ett slags , "ständigt fridsbehov", som yttrar sig i att jag undviker alltför tillspetsade diskussioner (speciellt i sällskap där alkohol förekommer) och om jag märker att det börjar "hetta till" så avstår jag, hellre, från de där "dräpande replikerna" än jag tar till dem !
Däremot , om jag befinner mig i andra, mer DIREKT debattinriktade sammanhang, t ex föreläsningar, möten mm , DÅ tvekar jag INTE att säga precis vad jag anser !

Alltså kan man, i mitt fall, konstatera att omgivningen påverkar hur man förhåller sig till den och så kan det nog vara för många. Om man är på en fest (som i första exemplet) så kan man "ta" den eventuella prestigeförlust som det innebär att avstå från att säga sin innersta mening. Men (som i det andra exemplet), i DE sammanhangen skulle prestigeförlusten bli ALLTFÖR stor och man skulle känna sig som en hycklare om man inte sa´ vad man tyckte.
Man kan sammanfatta det ganska enkelt, med en "sliten klyscha" : "Var sak har sin tid !"

----