Långsamt fallandes från blödande skyar,
En drunknande värld i skymningens land,
När morgondimman slukar allt ljus,
Och höljer de grå skyarna i mörka ångor.

Alla känslor döljs bland havens böljande vidder,
Samtidigt som vårt kollektiva medvetande sjunker mot ändlösa djup,
Och din sorg speglas i de klara vattnen,
Stilla ser jag de sista regnen avsluta ett kapitel i detta liv.

Det lurar en skugga över de öde landskapen omkring,
De livlösa hederna sträcker sig så långt ögat når,
Bortom horisonten och stjärnfallen,
Bortom sinnets yttersta gränser.

Krypande dimmor sprids från de svavelluktande haven,
Sakta förtär de landmassorna som ännu finns kvar.

Döda stjärnor störtar ner över de evigt svartnade fälten,
Och det sista ljuset slukas slutligen av de blå-svarta skyarna ovan.

Skuggor av forna världar söker skydd bland ruinerna,
Dunkelt ljus strömmar från de sista eldarna som världen förmått att uppbringa.

Den sista snön faller och kväver den ärrade jorden,
Innan mörkret tar vid och den eviga natten föds.

Jag stod ensam vid världen som brann,
Jag stod ensam vid världen som försvann!

Ett överliggande hot i denna idylliska biotop,
En konstant skugga i ögonvrån hotar att rasera allt,
Samtidigt som en klar fullmåne från en obefläckad himmel,
Indikerar om ljusare tider.

I en total avsaknad,
Kommer insikten att de största avstånden inte är geografiska.