Alla drömmar indikerar om världens slut,
Varje solnedgång ser jag bara världen dö lite mer,
Allting spinner, allting brinner, allting försvinner.


Förlorad i en frusen värld,
En stillsam dröm av is.
Kvävda skrik i glömskans sfär,
Försvunnen i hopplöshetens dis,
Kvarglömd i undergångens vagga.

Efterlämnad där tiden ej är,
Känner dysforins svala bris.
Likgiltig till vart än världen bär,
Livet verkar enbart som ett tröstpris.

Vanebildad är den verklighet jag numera ser omkring mig,
Helt utan liv är den värld som en gång blomstrat.

Färgat i grått, himlen är numera ett minne blott.
Är detta visioner eller vansinne?
Horribla drömmar får mig att frukta,
Att på nytt äntra sömnens dunkla domäner.

En allt för försenad insikt,
Reflektioner och visioner om det som komma skall,
Ett totalt kaos, ett avslutande lugn,
En total balans.

Genom frusna drömmar i en likstel värld,
Genom skuggvärldens domäner,
I dysforins utopi.

I existensers slutskede slocknar din sista stjärna,
Himlen fattar eld och upphör,
Hoppets flamma slocknar till slut.

Vid alla drömmars slut,
Vid alla ambitioners förfall,
Vid helhetens bortfall,
Vid medvetandets slutgiltiga bortgång.

Vad är poängen med att måla helvetet i vitt,
Och önska att melankolin slutligen ska läka bort,
Bara för att man erinrar sig att världen faktiskt uppskattar en?