Jag har blivit matt och trött av saknad varje sekund och vill bara höra rösten en enda gång och min förvirrade lidelse fångas upp och dämpas i universum. Vem är Gud som likgiltigt tycks lämnat mig nu då saknaden gett ett djupt blödande sår i mitt hjärta som snart verkar förblöda och sluta slå, uttorkad, törstande i en meningslös öken. Vem är Gud som inte lyssnar på mig nu när jag med sista yttersta kraft slår handen i den hårda marken för jag orkar inte mer. Varför ska våndan bara vara min då jag tappat tron någonstans men orkar inte vända om utan förloras i min egen trängtans kval där det fattas och undrar om det måste vara så.