Du står där smutsig och ful trampandes i egen skit och ser inte solen på en klarblå himmel för dina ögons linser är grumliga och dess trådar svaga och slappa då ihärdigt stirrande efter andras fel. Du går i samma djupa och leriga hjulspår för att hitta en annan väg har inte fallit dig in då blicken inte riktas längre än till egen betungelse och olyckas fall för visst är det synd om dig som i yttersta förtvivlan efter sju sorger och åtta bedrövelser haft det så svårt och du vet att du har rätt och andra fel. Du vill så nogsamt bestämma där oförsyntheten ger ledsamhet och din prestige och ego i en snårig härva stärks när du ytterligare segrar vid någons fall och dens gråt blir ditt skratt. Du kommer fortsätta vandra på den iskalla vintergatan men för varje seger förlorar du för detta är inte du utan ditt förvridna vilseledande ego har tagit makten och det är det jag ser då jag vänder mig bort för att ändå inte acceptera ännu ett slag.